dragit mig sin aktning, som likväl tillkom mig, orättvist nedsatt mig i sin mening; jag var säker derpå. Min dystra Roman byggdes på denna grund. Jag hade redan spunnit alla dess trådar; alla mina idceer voro färdiga, och nmutt misantropiska system, hade redan utvecklat sig till behörig kraft och storlek. Denna byggnad hade nu sammanstörtat under mina fötter. Hvad skall jag nu hålla mig till? MHvarifrån skall jag nu få en förevändning, att smäda och fördöma verlden? en så h qv äm, så angenäm sysselsättning, och som öppnar ett så vidsträckt fält för själens verksamhet! Om Wagstaff är oskyldig, så måste någon annan af mina vänner vara den skyldige. Nagon mäste jag hafva, och till dess jag finner denne, må han åtminstone anses derföre — det är ända alltid en liten tröst. Vill man yeta hvad det är för en tanka, som mest lyfter och upplifvar en menniskai dess egen föreställning? jo det är den öfvertygelse, att han icke behandlas efter förtjenst. Denna tanka förskaflar en verklig frossande mnjutmng af stolthet, en retelse åt fafängan, hvarmed ingenting finnes jemförligt. — Själen badar sig i en fullkomligt enthusiasmerande, ända till vanvett stegrad känsla af egenkärlek. Afalla pretensioner är den att anse sig som ett offer den enda egentligt vällustiga. Man är olycklig med delice. Man känner lyckan, att stå liksom isolerad midt uti en förvänd verld, och hoptals komma alla vår naturs svagheter, för att smeka oss. Den grofva smaken nöjer sig med smickret. Fy! Det är egenkärlekens samsta föda. Endast den simpla fåfängan är belåten dermed. Med en liten smula förstånd misstänker man genast smickraren för lögn och egennytta, och, den läckra biten förlorar derigenom sin smak. Lycklig den som håller sin vän mistänkt för orättvisa eller otrohet! Detta är den första, men också blott den sförsta graden af hemliga fröjder, -hvarom jag talar. Lycklig, tusende gånger lycklig den, hvilken den ljufva tron biifvit beskärd, att hela verlden sammansvurit sig emot honom! Låtom oss här glömma alla låga och vanliga själar och vända oss till dessa fint organiserade, som äro skickliga att i dess djup upsöka denna sälsamma . underbara perla och att från bitterhetens afgrund eröfra den outsägligt höga glädje, den utsökta uprättelse, hvarom här handlas. Jean Jacques Rousseau kände henne. Hans lefnad försvann under sökande efter henne och han hade derpå användt nästan hela sitt snille. Om jag ville uppenbara för Läsaren allt, hvad jag vet om denna sinnesstämning, och jag ville säga honom fulla sanningen, och berätta honom alla de små sällheter, som mit sista anfall förskaffat mig, så skulle alla menniskor önska att vara vid elakt lynne. Ett smädeord skulle allmänt anses för en ynnest, en örlil för en skänk. De trolöse vännerne skulle bli de käraste, och ingenting skulle man ifvigare bedja himmeln om, än förargelse, otack och förolämpning. Jag tillstår, att man måste göra ewt eget studium af det elaka lynnet, för att begripa hela dess behag. Dess början är bitter nog; men det är ett sar, som snart förvandlas till en källa af njutningar. Honing och socker flyta under detta bittra skal. Ni möter t. ex. en vän på gatan; han håller en tredje, som ni anser för er fiende, under armen. Men är väl misstankan på denna tredje rättmätig? Ah! hvad behöfver man länge bry sig med sådana tankar; — Ni har intet fått någon hälsning, det är ensamt nog att väcka ert eftersinnande. Kanhända är er vän närsynt. Ni borde således egentligen ha hälsat på honom först. Bort med dessa onyttiga reflexioner! Gå tvärtom hem och tänk derpå, au det för en adept i det elaka lynnet icke gilves någonting ohbetydligt, någonting som man bör upptaga med likgiltighet. Ag denna skatt, och lägg er derpå, så att den må bära frukter — detta dyrbara frö, som skall gifva en rik äring. ) Kasta ingenting bort deraf, och förlora den icke på vägen; förvara den noggranti ert kabinett. Gif icke efter, om någon bedräglig stämma i ert inre vill öfvertala er, att alla dessa föreställningar äro chimärer och tomma drömmar; göm och värda ert fantom tvärtom med all sorgfällighet, så godt ni kan; er lycka beror derpå. Er vän har försummat er; det är en förolämpning af första slag, och det så mycket mer, då han tagit er fiende under armen. Båda två hafva sammansvurit sig emot er. En annan masa al sma omständigheter, som förut ägt rum och hvarpaå ni icke hittills gifvit akt, göra det otvifvelaktigt. Nu påminner ni er hvar och en sådan särskildt; de tilltaga i betydenhet under edra händer; ni gifver dem mening och förklaring. Hvar för sig var ingen af stor vigt; men tillsammans utgöra de en ansenlig tyngd i er vågskal. Den sista skymfen sätter kronan på alla de föregående. Ni vär förrådd, ni är förolämpad och olycklig —i högsta grad. Men hvar är nu nöjet, hvarom jag talar? torde ni frårer Ar 1 a 219 1 1 I 1 TT aa