Aftonbladet – 18 juli 1835, sida 2

i pve SOUS VARA Lin BMI TSMPUSSUDEEM of 00 MD MOM ME ho Dägblad väder en längre tid anfallit mig med pasqviller, smädelser och .otidigheter, och sist den 7 d:s, vid införande af Minervas anmärkningar rörande den middag som härgifvits Riksdagsmannen Anders Danielsson, bland annat, i en dervid fogad not, yttrat: Hvad äktningsvärdheten beträffar, 2 Hllkör det allmanheter att afgöra, huru stor portion deraf :som -bestryker sig på vid middagen närvarande Herrar — — C.J. Hennig — m. fl. af samma kast; , så, ehuru detta hos alla dem, som närmare känna Backman och mig, icke tarfvar någon illustration, likväl enär det finnas många på närmare och : fjermare afstånd, med hvilka jag står i kommerciella och andra förhållanden, till hvars åsyn ett sådant yttrande kunde komma, och hvilka, ej närmare kännande mig och mina medborgliga förhållanden här å orten, vid fullkomlig tystnad. å min sida öfver ett så förklenligt yttrande, kunde fatta ett oblidt omdöme om mig, helst jag lär kunna antaga, att smädelser från samma. håll. ej heller framdeles lära uteblifva, så nödgas jag vidtaga samma utväg som flere andra redliga personer omfattat, när de blifvit ett mål för lömskt förtal och smålek, ithy att de sjelfve framställt sina handlingar och, motiverna dertill. Jag känner icke någon dom på hvilken: jag sätter högre värde än Allmänhetens. Lik hvarje annan menniska behäftad med svagheter och brister, som ingen är villigare att erkänna än jag sjelf, har jag dock; sedan jag som yngling beträdt Sveriges jord, eftersträfvat ett rykte, för hvilket jag ej tror mig behöfva blygas. I följd af mitt yrke som Handlande och Fabrikant, har. min lefnad ej egentligen tillhört det offentliga, men så vidt den sträckt sig dit, måste Allmänheten, försatt kunna fälla en rigtig dom, känna materiaLierne, : och då ljuset icke lär kunna väntas från det håll; som för mig ej har annat än skugga, nödgas jag sjelf uppställa hvad till beredande af ett rättvist omdöme kan erfordras. . Jag vill tro att hvem helst som känner mig, icke lär ånse det jag anför som skryt. Men om jag sjelt omnämner en del af hvad jag gjort för att tillvinna mig Mina smedborgares aktning, må då Boktryckaren Backman å sin sida säga hvarigenom den blifvit tvetydig. å Att lönlöst bistå den förtryckte, har alltid ansetts som något) berömligt: : Ar 1818 — ett år efter jag köpt egendomi Mölndal, hade Landshöfdinge-Embetet pligtällt Möndals-mölnare hvardera till 30 Rdr böter för det de, vägrat uppdämning af ån då Kallebäcks bro skulle. ;.ombyggas, Utslaget hade redan vunnit laga kraft; ;-—, Skattlagda för vattnets skull, af hvars krafi Mjölnarnegkulle lefva, trodde de sig ej vara skyldige att dämma ån och försaka sin förtjenst utan ersättning. Landshöfdingen trodde dock annorlunda. Böterna uppgingo. inalles till något öfver Ett tusende Rdr bko. De flesta mjölnare, utfattige, kunde ej betala dem. Ombedd att hjelpa dem tillrätta, inlemnade jag i deras namn en bönskrift till Kongl Maj:t, som, lik Fredrik den Store i ett dylikt mål, eftergaf böterne, med förständigande det. vederbörande hädanefter måtte ställa sig Lag och författningar till efterrättelse. Af Invånarne derpå vald till byålderman, fann jag med . förundran att af nära. trettio tätt tillsammansliggande qvarnaringen enda egde laglig eller bestämd gräns, hvarken på landet eller i vattnet Med yttersta samvetsgranhet sökte jag uppgöra delningsgrunderne. Domaren i orten, aflidne Hr Lagman Palm, som väl kände folket och hvad som kunde väntas, yttrade: Håren resa sig på mitt hufvud när jag tänker på de processer, som häraf skola uppstå, och aldrig upplefver jag deras slut. Förrättningen verkställdes af Landtmätaren Carl Wetterström. Ingen var missnöjd; den vann laga kralt och är nu längesedan fastställd till evärdelig efterrättelse. Detta var det största jag utfört! Kom jag dit der något nyttigt skulle utverkas för byn, så svarades: Mölndalningarne äro ett förb: — pack. Jag frågade då hvad man gjordt för att omskapa dem? Vid en folkmängd al nära 1000 menniskor med mera än 100 små barn fanns i hela byn ingen skola. Här var ej värdt att länge fundera. Jag uppsatte en underdånig framställning om byns ömkansvårda tillstånd till Kongl. Maj:t, lade den i ett bevekligt bref till Hans Kongl. Höghet Kronprinsen och inlemnade det på posten. Tio dagar derefter var min skrift redan inför Stiftets Konsistoriwm. Herr Biskop af Wingård rådgjorde med Hr Öfver-Direktör Norberg, som lofvade bygga Skolhus — (hvilket han sedan ock gjort) såvida medel anskaffades till Lärarens lön. Till en början. sammantiggde jag af Gös teborgs frikostige innevånare 2,100 Rdr; skolan invigdes. Hr Biskopen ansåg dock mina många steg ej för. tjena ett enda ords vidrörande i sitt granna tal. men jag tröstade mig ändå, ty jag hade belöningen uti sakens. framgång. Aa