KALELDOSKORP. THEATFERN Å DJURGÅRDEN. Vi sade i en föregående nummer, ätt vi imnan kort ärnade yttra oss något om nämnde theaters representationer. Vi börja nu fullgörandet af detta löfte, ehuru vi gå något baklänges i tideräkningen och till inledning af vår granskmng välja dess sista nyhet, eller Carl den Tolfte på Rigen, -komedi i fyra akter, öfversättning från engelskan. Carl den tolfte och komedi! dessa båda saker tyckas ligga så längt skiljda från hvarandra, att man svår. ligen skulle tro det möjligt att förena dem. Men då sjelfva Moses i våra dagar måst beqväma sig att sjunga Rossinska roulader, så lärer väl Carl den tolfte, som icke är förnämare än profeten, äfven få hålla tillgodo med den roli ett lustspel, som ödets omvexling tillskyndat honom. Han har redan på några landsorts-theatrar figurerat i ett stycke, där han uppträder såsom slagen och fången vid Bender; han har derigenom fatt vänja sig vid motga ängen, och initierad i dess skoda, bör han icke förundra sig öfver, att man i Stockholm gör honom till hjelte i en komedi. Han har väl här flyttat från Bender till BRägen, men olyckan har följt honom äfven hit, och hon har, som man ser, ännu icke tröttnat att fästa sig i hans fjät. I Bender var det en turkisk pascha, hvars skepnad hon iklädt sig, och detta kunde man ändå fördraga, ty en sådan bär åtminstone en sabel och en dolk, följakteligen någon ting krigiskt, och är dessutom en otrogen syndare, hos hvilken man måste ursäkta mycket; men här är det en hans egen borgmästare, som ställer honom till rätta inför sig, och en undersåte som läser lagen för honom, samt ändteligen ett par flickor, som taga honom i skola, och undervisa honom om huru han bör skicka sig. Sådant passerar i sanning raljeriet, och likväl är alltsammans blott ett raljeri, ty han drar sig temmeligen väl ur spelet, men man har ändå skrattat åt honom. Skrattat åt. Carl den tolfte! ja, hvad tycker läsaren? Se här innehållet, må han sjelf dömma. En Major Warenberg har, till. följe af en orättvis an;klagelse blifvit dömd will fandsförvisning ochflytt från Stockholm. Han har funnit en fristad hos en Herr Brock i en stad på Rigen, och håller der under annat namn ett värdshus. I detta värdshus tar Carl den tolfte in, då han okänd vistas några dagar på ön, der han har en affär att uträtta hos den gamle Brock. Denne har nemligen efter slaget vid Pultava skiekat konungen sin son och en summa penningar, den :förre en skänk åt fäderneslandet, den: sednare ett lån till dess Carl skulle kunna återbetala det. Brock, som är af ett jovialiskt lynne, yttrar för den obekante officeren sitt ogillande af Carls förhållande, som vistats ett helt är i Stralsund, och icke låtit höra af sig. Carl medger, att konungen haft orätt, men anför nagra skäl, som tala till hans urskuldande. Nöjd härmed förklarar Brock, att han icke vill ha igen penningarne, och sluteligen trugad att emottaga assignationen, emedan officeren icke vågar visa sig för monarken, utan att ha lemnat den i hans händer, begagnar han den, att tända på sin pipa, och qvitterar på sådant sätt skulden. Förvånad öfver detta ädelmod räcker Carl honom sin hand, och försäkrar att konungen icke skall afslå den begäran han någon gång kan göra. Nu inträdde styckets arlekin, och tillika dess onda princip, borgmiästaren Schreijer, som fått höra, att en främmande vistas hos Brock och misstänker, att det kan vara Warenberg, på hvars upptäckande ett pris är utsatt. Han anställer derföre en ransakning med Carl, men hvilken omsider slutas dermed, att konungen ger sig tillkänna, till stor förskräckelse för borgmästaren, och den tillstädesvarande majoren, som sjelf afhört detta förhör, hvilket gälde honom. Båda kommo likväl derifrån med blotta skrämseln, och konungen skyndar ut för att an-— gripa fienden, som landstigit. på ön. Har läsaren sett Felsheims Husar? Na, då kunna vi hänvisa dit, för att gifva honom kunskap om resten af pjecen : en batalj som man icke ser; konungen, räddad från döden eller fingenskapen af en okänd, som är ingen annan än Warenberg, hvilken tillika med Brock gripit till vapen, att strida för monarken; 2:ne flickor, den ena af ett alfvarsamt, den andra af ett muntert lynne, som spela konung och anklagare, till hvilken scen Carl sjelf råkar vara vittne; dertill ett lika dumt som elakt fjäsk af borgmästaren, hvilken tror sig upptäcka tvenne förrädare, samt ändteligen rättvisa åt den lidande, förlåtelse åt narren, och ett par giftermål, så ha vi stycket lyckligen och väl tilländabragt. En liten episod, som vi för berättelsens noggranhet, äfven måste anföra, är, att den bekanta händelsen med bomben, jemväl finnes här inflickad, ehuru någorlunda mal. å propos, emedan den skrifvande icke är någon rädd sekreterare,