Mel jag nastan SKamtat, nar jag Ir stallet, nagra ar eIer, dömdes att i domkapitlet erhålla skrapa — den jag if gällande orsaker sjelf uppskjöt till tusenårafesten — ör det jag i mina besvär öfver DomProstförslaget, hvila dock ej voro så stränga, som Doktor L. P. SVåhins ), yttrade min öfvertygelse, att en Domprost i sund bör vara en man med kraft och sjelfständighet, amt, att, om en sådan i tjugu år finge förvalta Lunds lomkyrkas fonder, skulle de vexa till så ofantliga riedomar, att Domkyrkan skulle kunna blifva en moder ör akademien, om annars öfverskotten af en domkyrkas nkomster med samma skäl böra användasttill nationalppfostringen, som öfverskotten af landskyrkornas. Af allt detta torde M. H. inse, att det finnes preter, som mena, att de ad pios usus anslagna -fonder j bättre kunna användas, än till att befordra bilding och upplysning. (Forts. följer.) ) fin Akademisk lärare har sagt, att den disputationsakt, då bemälte Doktor presiderade, men jag opponverade, är den namnkunnigaste och märkvärdigaste sedan Akademiens stiftelse. Men en disputationsakt, som skulle blifvit mycket namnkunnigare och intressantare, var då Professor Agardh disputerade i Stats-Ekonomien, men dåvarande Docenten, JV. N. TIomander uppträdde såsom extra opponens. Det var verklig skada, att Professor Agardh ej emottog någon extra opponens, emedan disputationsakten ej var något Akademiskt prof. Men Doktor IVåhlins var det icke heller; dock afvisade han hvarken mig eler Pastor Larssen. I min ungdom misstog jag mig mycket, och säledes äfven deri, att jag ej ansåg Carl Agardh hafva så alldeles utomordentliga nalursgåfvor, men jag fördes till en sådan villfarelse, emedan Agardh skref och talade latin såsom nutidens d:plomater; men jag deremot såsom Westfaliska fredens; jag har således icke behöfts i värt tidehvarf. Den eljest märkvärdigaste disputationsakt jag känner, var då jag, i slutet af Maj 1807, vid 20 års älder, presiderade de vera et perfectaeloguentia i stora Auditorium. Då varande DPecanus, Professor Lundblad, ansåg mig oberättigad att disputera i Bomerska vältaligheten, efter jag var Morbergs Docens, och jag fick veta, att Lundblad hade updragit den store och fintlige disputatorn Heurlin att opponera extra. Men oaktadt jag mer än en gång uppmanade Docenten Meurlin att framträda och Decanus gjorde det sjelf, blef ändock Heurlin qvarsittande på sin bänk: jag frågade honom sedan om orsaken, då han svarade, att det skulle jag bedömma, när han berättade hvad gubben Lundblad hade sagt med gråtan— de ton: det är synd att den Muncken skall skrifva och tala så skön Latin — Men när då ej Docenten Heurlin ville antaga uppmaningen, vände jag mig till Decanus sjelf och anmodade honom att ex officio fullborda det värf, som hans ombud hade sig undandragit. Man har väl sagt, att vid Wåhlinska disputationsakten uphäfde sig ett allmänt stormskratt vid dessa jovialiska infall, som voro ett fädernearf. Men Uifligare blef löjet år, 1807, då eloquentizge Professorn väl böd till, att tala men kunde ej hinna längre än till au hosta, harkla, spotta och stamma, men till slut fann han sig då hickade han. När jag då på intet sätt kunde förmå Decanus att opponera, förklarade, jag, att jag 1 eloquentixe Professorns ställe ville inför så talrikt. Auditorium ex tempore hålla en akademisk föreläsning de perfecto Oratore; hvilket jag äfven gjorde en half timmas tid men jag påminner mig allenast slutet deraf, emedan det gjorde på min sjelfkänsla det djupaste intryck jag någonsin erfarit; orden voro följande: maägnum profecto oratorem, vocis et svavitate et gravitate emine-lem, jovis instar ionamis, tanquam Cicero ipse e mortius exstilisset. Det märkvärdiga härvid var, att då jag uttalade ordet: svaritate, gaf jag min: den tiden klangfullå stämma ett eget välljud; men vid ordet gravitate, gaf jag den det uttryck, som en kraftfull basstämma har i, sitt våld; men då jag framsade orden: jovis instar,tonantis, kom jag i ett slags förlägenhet, emedan mina egna öron liksom uppfylldes af ett aflägset åskedunders dån, fastän det ej ljöd aflägsnare än från mina egna, på den tiden ganska djupa och fylliga bastoner: men när jag slutligen sade: tänquam Cicero ipse. e morliis exstitisset, föreföll det mig sjelf, som ljudet kom, hemskt och ihåligt — från grafvarnas djup; men sedan jag hade uttalat de sista orden, reste jag mig upp i kathedren, och betraktade. först Decanus, sedan åhörarne — med forskande blick. .Derpå uppmanade jag, med lugnad stämma, hvem som ville, att framträda, då tvenne opponenter, på venstra sidan, näml. Bexell och Duner anmälte sig, men med all foglighet. Bexell utmärkte sig genom qvickhet och talegafva; det är densamme, som utgifvit så sköna