Aftonbladet – 15 juli 1835, sida 1

X NRA Vi föreställe oss likväl att den förnäme resandens högt upsatte Ciceroner icke underlåtit att inviga honom, den ifrån frihetens urgamla vagga resande fursten, i grunddragen af våra stats inrättningars öfverstämmelse med. den yttre anstrykning af konstitutionalitet hvaraf Sverige måhända på afstånd lyser. Om man cmedlertid lyckats att gifva honom ett högt begrepp om våra, framför alla andra nationers, historiska representations-former; om man, oaktadt tidens imkonseqventa bevis på riddarhusets beroende embetsmanna-natur, kunnat erbjuda henom i detsamma en propotyp för ett Helleniskt öfverhus, m. m. veta vi ej; men att man lemnat Fursten ett noggrant begrepp om vår skjuts-inrättnings tvångsnatur, det visade sig åtminstone för enhvar som åskådade hans afresa. Det syntes dervid vara ett eget öde, att en Grekisk Furste skulle låta Svenska skjutsbönder och skjutshästar ännu få en erinran om den af sitteget folk förjagade ExKonungen Carl X. Vagnen, som utgjorde en förfärlig massa i jemnförelse till de 6ismå Svenska bondhästar som voro der förespände, hade nemligen tillhört honom. Emedlertid hoppas vi, att man ej-förberett den, ifrån ett grymt slafveri emanciperade resande: Greken derpå; att de skjutsande, som illa jämrade sig öfver:att nödgas anspänna sine hästar för en tyngd, den.de ansågo omöjligt för dem att draga, icke voro mer eller mindre än medlemmar af ett Rikstånd, samt att skjutsbonden alltför. lätt kunnat vara någon f. d. Riksdagsman, som ställt Konungens Rådgifvare under tilltal och röstat till afgörande af statsbestyrets eller lagstiftningens angelägenheter; ty, i sådant fall skulle Fursten säkerligen, åtminstone utan tillhjelp af en grundlig förklaring, sådan som Svenska Minerva möjligen åstadkommit den, icke kunnat begripa friheten inom ettland, der jordegaren ganska ofta emot sin vilja och med dryg uppoffring af sitt dyrbaraste landtmannaintresse, måste frånspänna sin plog, sitt höeller sädes-lass för att anspänna den af dagsarbetet redan utmattade hästen ej mindre för den torftige resandes enbetsåkdon än för den sexspända furstliga vagnen, hvilken gerna fordrat 10 hästar för att: måttligt dragarlunk kunna framsläpas. Vi lemne den resande fursten den rättvisan, att han helt säkert eljest på annat sätt arrangerat Sin resa. Då vi emellertid sågo den arma bonden uppsätta sig på anspannets förlöpare och utan ridsadel, utan andra tyglar än hans egna afkortade tömmar, frågade vi oss: om bonden verkligen enligt författningarne kan åläggas att under en ej exempellös lifsfara rida spann för en på sådant sätt bespänd vagn? Vi frågade oss: om det verkligen är öfverensstämmande med en god, eller till och med mensklig ordning, att en gammal man, som. alldrig gjort spannridning till sitt yrke, som alldrig lärt att ridande behandla tyglarne för en, ännu mindre för flera hästar, skall nu sätta sig upp, att sålunda äfventyra lif och lemmar för att i egenskap af spannridare fortskaffa förnäme resande? Vi kunne ej besvara dessa frågor på annat sätt: än att de förnäme resande, :som hålla sig egna kuskar och egna piskor till de arma bondhästarnes jagande för tunga åkdon, borde äfven hålla sig egna spannridare, då sådane anspann erfordras ; ty ibland oss fattige plebeyer förefaller det något mycket stridande emot tidehvarfvets billiga fordringar, att den skjutsande allmogen icke allenast skall öfverlemna sina dyrbara kreatur åt en främmande kusks, icke alltid milda behandling, utan äfven sina söner eller drängar åt äfventyret att på sådane färder blifva förderfvade. Vår mening med dessa betraktelser är ic— ke, att lasta en främling, hvars resangelägenheter sannolikt varit lemnade åt andre att besörjas ; men vi anse passande att vid detta tillfälle väcka administrationens uppmärksamhet på nödvändigheten af ett stadgande i denna del; och vi tillstå, att vi skulle finna det intressant, om ett NyGrekiskt Sändebuds resa i Carl X:s gamla vagn, kunde gifva en tillräcklig. anledning, att ändtligen få någon af de många skjuts-orimligheterna afskaffade.