PROCESSEN I PARIS RÖRANDE APRILORO-, LIGHETERNA. . (Sessionerne d. 30 Juni och 2 Juli. Sedan Hr Pasquier antingen tillfrisknat, såvida han verkligen varit sjuk, eller om sjukdomen blott varit låtsad, det ej längre funnits nödigt uppskjuta Pärsdomstolens sessioner, sammanträdde rätten åter förstnämde dag. Hr Pasquier intog, sasom vanligt, presidentsfåtöljen. Hvad som egentligen gjorde denna session märkvärdig var att domstolen, som förut beslutit att till rättegångens slut uppskjuta afdömandet af allt, som rörde sådana förbrytelser, hvilka fångarne kunde låta komma sig till last under sessionerna inför rätta, nu frångick denna princip, och tillämpade för en sådan förbrytelse af den anklagade Reverchon maximum af det fängelsestraff lagen stadgar. Början af sessionen upptogs af vittnesförhör mot de anklagade Adam och Huguet. Oaktadt alla presidentens anmaningar, kunde ingen af dessa båda fångar förmås att taga ringaste del i debatterne. Adam förklarade slutligen att han var sjuk, och begärde att blifva återförd till fängelset. Detta bifölls, och då han lemnade salen, såg man en af hans kamrater, Thion, sticka honom en full börs i handen. — Härpå uppropades Reverchon, fordom huissier ock kapten vid nationalgardet. Han bemägtigade sig ordet, och höll ett långt och utförligt motveradt tal, hvari han, liksom de öfrige anklagade, fordrade full frihet för försvaret, att alla fångarne på en gång måtte få vara tillstädes o. s. v. Tillika förklarade ban att han vore republikan, och i början fattat det beslut, att icke inlita sig i det af regeringens ågenter anstiftade upploppet i Lyon. Men då det lyckats regeringen att vinna sin afsigt, då Lyonesårne fallit i den för dem utställda snaran och — ehuruväl mera till försvar än anfall. — tagit vapen i hand, så hade det äfven varit omöjligt för honom att förblifva en overksam åskådare, och således hade han deltagit i striden det bästa han förmått. I förbigående angrep han i sitt tal regeringen, hvilken han påstod oupphörligt konspirera mot nationens rättigheter, vägrade att såsom domare öfver sig erkänna sina fiender pärerne, och underlät för öfrigt ingenting, som syntes kunna slå an på domstolens ömtåliga sidor. — Sedan Presidenten en lång stund uppehållit sig med att demonstrera för honom huru undseende domstolen varit, då den med så mycket lugn afhört hans diatrib, hvilket säkerligen ingen annan domstol gjort, lyckades det Revwverchon att ännu en gang få ordet. — När fick väl — yttrade han — en fiende rättighet, att upphäfva sigtill sin motståndares domare? J och eder regering ären ingenting annat än en faktisk makt. De jure ägen J alldeles ingen rät. tighet att dömma oss. Presidenten förmanade honom att afhålla sig från dylika yttranden, emedan ingen domstol och icke heller Pärskammaren kunde låta sådane aflöpa ostraffade. Men Reverchon lät aldeles icke genera sig. Han förebrådde Pärerne Marskalk Veys mord, erinrade dem om de många eder de brutit, och påstod att nationalkonventet på långt när icke gått sa lagstridigt tillväga som Pärskammaren. Det förra 5 hade dock endast beslutit anklagelsen, men icke, såsom. Pärerne, äfven sjelf författat domen. Han förklarade sig känna, att domstolen på förhand fått anvisning att döma honom och ännu 11 andra af fångarne till döden, så att det i alla hänseenden vore öfverflödigt att, förmedelst en skuggbild af försvar, komplettera det gyckelspel, som här drefs: med rättvisan. Dör jag — utropade han slutligen — så dör jag med ära. Redan har jag gifvit min son min välsignelse, och tagit af honom det löfte att hämnas mig på eder och eder regering. Han, som blott är en gosse af 12 år, har skrifvit till mig: Tyrannen Ludvig Filip och hans bödlar vilja mörda dig. Men vi skola hämna dig, ty framtiden är vår. — Snart skola, fortfor Reverchon, dessa profetiska ord gå i fullbordan. I hållen den förmenta rättvisans svärd i eder hand; slån till, om J kännen mod och kraft dertill hos eder. — Härpå begärde generalprokuratorn Martin, att den. anklagade genast måtte ådömmas straff för det han stört lugnet inför rätta och visat vanvördnad mot domstolen, hvilka förbrytelser beläggas med fängelsestraff från 2 till 5 år. Presidenten erböd den anklagade att begagna försvar i denna nya fråga, men Reverchon vägrade göra det. Domstolen afträdde kl. 3 för att öfverlägga, och återkom först efter trenne timmars förlopp. Presidenten tillkännagaf att generalprokuratorn gjort ett nytt påstående mot den anklagade, och att denne derföre åter måste höras, innan man kunde skrida till