värd, om den andre ätt han är dum och egoistiskt trångsint; men hon skall bevisa sin karakteristik med handlingar och händelser, som icke allt för lätt kunna af en annan ses i ett annat ljus. Mählendorff var, med ett ord, icke hjelte (i den bemärkelse, vi ofvan visa detta ord äga) eller icke elak nog, för att af sin Amalia göra en öm hustru. Må man icke missförstå denna vår målning, såsom vore den hemtad ur egen erfarenhet! Den är ej annat än qvintesensen af de åsigter och händelser, som inhemtas af feminina författares romaner. Sådana de målat sina hjeltar och hjeltinnor, hafva vi tagit dem och deraf gjort en uppställning, huru de tänka sig mannen och qvinnan, samt mannens förhållande till qvinnan. . Man har gissat mycket, hvem MKusinernas författarinna är; man har till och med gissat på M:le Bremer. Men Rec. såg vid första ögonkast att det icke är hon. Hennes vekare, mera poetiska svärmeri, äfven som hennes aldeles oupphunna, älskvärda naivete, saknas ; däremot finnes en raskare och djerfvare gång, skarpare kontourer, en betydligare portion kaustisk humor och mera planmässigt anlagd saga. Att en karl varit med i rådet — eller åtminstone korrigerat — i afseende på språket, synes. genast; ty detta qvinnoarbete är i gramatikalisk och logisk korrekthet långt öfver äfven till och med hvad våra Hrr författare nu för tiden merendels prestera. -x Vi kunna icke lemna denna uppsats utan den anmärkning, att författarinnan, ensam bland sina systrar i Sverige, ofta låter sina hjeltinnor känna i luften en persons närvaro. Vi hafva något småskrattat åt detta naiva erkännande af ett varseblifningsmedel, som vi icke sjelfva erfarit, men som troligen nog finnes hos menniskan, likasom det finnes hos andra djur, atminstone vissa tider om årct. Den enda gang, vi förut vidrört detta arbete, var när vi intogo en liten insänd berättelse om dön besynnerliga, febergifvande verkan, det haft på lilla fröken Emilie, och om Doktorns varning att icke sätta boken i hand på unga flickor. Vi hade Få icke sjelfva läsit den; och erkänne nu, att vi, efter läsningen, blefvo rätt förundrade öfver dessa farhågor och varningar. Sällan har väl en roman mindre predikat omoraliska läror än denna. Kanske var doktorns mening, att det för helsan blott är nyttigt att läsa sömngifvande böcker; och då hade han rätt att varna mot denna, ty hon är verkligen högst 4 ee