Aftonbladet – 10 juli 1835, sida 1

DEBATT IT ENGELSKA UNDERHUSET RÖRANDE SPANSKA ANGELÄGENHETERNE. (Slut fr. Tisdagsbl.) Sedan cen annan ledamot, Hr Poulter, i få ord yttrat sitt fullkomliga gillande af regeringens åtgärd, uppsteg Siv Robert Peel. Hans tal var, såsom vanligt, det halifullaste å Torysidan. Han gick tillbaka till Quadrupelalliansen, och påstod att den endast gaf Spaska regeringen rättighet att begära vapen och amunition af den Engelska, att reparera sina krigsskepp i Engelska hamnar, och att i nödfall fordra bistånd af en Engelsk flotta; verkställigheten af denna sednare punkt mötte dock oöfvervinnerliga hinder i folkrätten. -Derjemte vore England skyldigt Spanska regeringen samma histånd, som hvarje annan allierad, men också ingenting mera — och den nu specielt ifrågavarande akt, hvilken stod ensam och oerhörd i Englands historia, kunde Talaren icke gilla. Den ädle Lordens (Palmerston) sats, att vårt intresse fordrade den konstitutionella regeringens i Spanien upprätthällande, kunde lätteligen föra längre än vederborde. England hade alltid följt non-interventions-principen, och undantag kunde blott äga rum när omedelbart grannskap eller andra högst trängande omständigheter gjorde det oundgänghgt; men blotta, önskan, att i ett aflägset land upprätthålla den eller den regeringsformen, kunde aldrig rättfärdiga en intervention. Men nu var den af regeringen valda väg, i sjelfva principen alldeles detsamma som en sådan intervention. Hade den akt, som: förbjuder ingelska undersåtare at utan Konungens särskilta tillåtelse: taga tjenst hos främmande makter, icke blifvit antagen af parlamentet, så stode det hvar och en Engelsman fritt, att i främmande land strida för det ena eller andra partiet, men, genast vid billens antagande hade man befarat, att Konungen genom densamma kunde få makt att låta sina undersåtare fäkta för det ena partiet, och icke för det andra. Denna farhåga hade nu förvandlat sig till sanning; Hemliga Rådets beslut tillät Engelsmän att strida för Drottning Christina, men icke för Don Carlos — och detta var direkt intervention i Spaniens inre angelägenheter. (Hör, hör!) Biscaya är i uppror mot Drottningen, emedan hon beröfvat detta land dess privilegier — men månne England derföre är pligtigt, att genom en kabinettsordre understödja Spanska regeringen i denna dess politik mot dess egna undersåtare? Och, om så vore, hvad kunde afhålla hvilken af de Nordiska makterne som helst, emedan deras intresse fordrar det, att nu likaledes skicka en korps truppar till Spanien, för att strida mot den regering, hvilken de icke erkänt? — De ytterligare argumenter talaren anförde hade afseende på Englands inre angelägenheter. Han frågade om inrikes ministern (Lord Russell) wäffat nödiga försigtighetsmått? Så hade t. ex. antalet af manskap, som finge värfvas, ieke blifvit begränsadt; vidare, ingen viss tid faststäld, huru länge den, under Drottningens af Spanien befälhafvare stående korps af 10,000 man finge stanna qvar i: England; ytterligare hade ingenting blifvit stadgadt rörande denna korps diciplin; ty ministrarnes yttrande au En