Aftonbladet – 8 juli 1835, sida 2

Bland sednare tiders märkligaste skriftställare uti Statshushållningen framstår Mac Culloch genom sin bindande klarhet i raisonnemang. Ur hans Dictionary vilja vi, såsom prof, införa artikeln om den så länge ömtvistade Handels-balancen, detta spöke, hvarmed man velat skrämma oss, så ofta vi klagat öfver orimligheter i handelsoch näringslagarna. Handelsbalans är den term, som vanligen begagnas, att antyda skilnaden mellan värdet af exporten från och importen till ett land. Handelsbalansen säges vara förmånlig, då exportens värde öfverstiger importens, och ofördelaktig då importens öfverstiger exportens. Enligt Tullspecialerne uppgick tullvärdet af 1833 års export från Stor-Brittanien till L. 64,582,037 ; och tullvärdet af importen under samma år, till L. 43,237,416, lemnade således en öfvervigt af IL. 21,344,621. oa Att. åstadkomma en fördelaktig handelsbalans betraktades fordom som ett föremål af största vigt. De ädla metallerne förvärfvade tidigt, till följe af deras begagnande som penningar, ett konstladt inflytande, och ansågs länge såsom den enda verkliga rikedom en. skilte eller nationer kunde äga; och då länder utan grufvor ej kunde erhålla förråd af dessa metaller, annat än i utbyte mot exporterade produkter; så togs för afgjort, att, om värdet af de utförde artiklarne ofverstege det af de uer införde, måste åter skillnaden ovilkorligen jemnas genom införsel af ett motsvarande belopp i ädla metaller, och vice versa. Större delen af de prohibitioner som under sist förflutne tvenne sekler fjettrat handeln äro foster af denna inbillning. Då sålunda vigten af en fördelaktig handelsbalans enhälligt erkändes, riktade man den yttersta :omtanka på dess ernående, och ingenting ansågs så verksam t för ändamålet, som att uppge allehanda konstiga förslager till underlättande af exporten och motarbetande af importen, snart sagt af alla produkter, med undantag af guld och silfver, hvilka ej voro ämnade till återutförande. Tid efter annan utvecklade sundare begrepp, om penningens egentliga natur och beskaffenhet, visade snart dårskapen af ett system, byggt på sådane grunder. Det medges nu lika enhälligt, att guld och silfver äro blott att anse som handelsvaror, och att det i intet fall är nödvändigt, hvarken att uppmuntra deras införande eller att hindra deras utförsel. — I Stor-Brittanien få de fritt inoch utföras, så väl i form af mynt, som oarbetadt. Säkert är, att denna teori, om handelsbalansen ej allenast grundar sig på dess anhängares irriga begrepp i afseende på penningar; den härleder sig från ett fullkomligt missförstånd om handelns natur. Sättet huru man vanligen beräknar denna handelsbalans, innefattar ett fullkomligt sofisteri. Om vi än antoge, att en rigtig kalkyl vore möjlig, så skulle man dock, tvärt emot den fordom hyllade allmänna opinionen, finna; att importen till hvarje handlande stat gemenligen öfrverstiger dess export, och att då en balans uppstår, är det blott i vissa, ganska sällsynta fall som den jemnas medelst klingande mynt. Den större köpmannens egentliga verksamhet består deruti, att föra verldens mångfaldiga produkter från de orter, hvarest deras värde är lägst, till de orter, hvarest deras värde är högst; eller annorlunda uttryckt: att utdela dem efter det verkeliga behofvet. Det är ju naturligt att ingen skulle utföra någon produkt, så framt ej det, som han i dess . ställe ämnar åter införa, Vore al större värde. Då en ingelsk köpman införskrifver ett qvantum Polskt hvete, beräknar han, att varan bör säljas så mycket utöfver dess pris i Polen, som fordras att betäcka frakt, assurance m. m., och dessutom lemna vanlig köpmannavinst på det använda kapitalet. Om hvetet ej säldes så förmånligt, medförde dess införskrifning en gilven förlust för importören. Det är derföre obestridligt, att ingen köpman nånsin utfört, eller kommer att utföra varor, om ej i alsigt att åter införa nåäsontino af större: sammanlao dr; värdeoch