En särdeles romancesk kärlekshistoria har nyligen väckt uppmärsamhet i Berlin. En ung man från Rheintrakten gjorde militärtjenst i Berlin och hade under denna tid ofta posten utanför sin generals hus. Nästan hvar gång hade han här bemärkt en vacker flicka, som helt beskedligt och blygsamt vandrade der förbi, och det dröjde icke länge förrän den unga krigaren redan på detta sätt var kär i sin okända sköna. Han försökte nu på alla sätt att oftare få samma post, men emedlertid erbjöd sig aldrig något tillfälle för honom att närmare nalkas den unga flickan. Hans tjenstgöringstid var snart förlupen och han skulle nu resa hem, ehuru af lätt insedda orsaker han skrufvade sig från dag till dag och fann sitt vistande i Berlin vida angenämare; han hade sett hvar flickan bodde, och gjorde sina stundliga promenader utanför huset, men förgafves, han fick aldrig se en skymt af henne. Efter cen ytterligare oblidkelig anmaning att komma hem, fattar han omsider sitt beslut och anförtror sim fader hela hemligheten. Denne sednare fattar äfvenledes sitt beslut och infinner sig ett, tu, tre i Berlin. Han skaffar sig underrättelser om flickan, ingen har om henne hört annat än allt godt; hvarpå han utan omständigheter tager sin herr son under armen och begifver sig till flickans föräldrar, frågar om icke derstädes vore något rum att hyra och ger sig i samtal med det goda folket; det ena ordet ger det andra, och till slut frågar Pappa helt öppet den vackra flickan, om hon inte kände hans son sen gammalt, om hon inte sett honom någon gång på post utanför generalens hotell o. s. v. Flickan slår ner ögonen och rodnar upp till hårfästet; det är tydligt att hon med de der beskedliga och sedesamma blickarna likväl icke lemnat den unga soldaten alldeles obemärkt; pappa från Rhein är allt litet menniskokännare, och han föreslår genast giftermål. Gossen ser på flickan och flickan på gossen. Det är öfverenskommet; tiden är kort; kära far behöfver sin son tillbaka till fabriken, (han ärägare till ett stort sidenfärgeri,) brölloppet försiggår helt hastigt och lustigt, och den lyckliga mannen, en arftagare till hundratusen gulden, förer dagen derefter sin vackra hustru med sig till Rhein. Hennes vigsel i kyrkan och äfven dagen derpå liknade en folkfest genom det deltagande man allmänt hyste för bruden, som i hela grannskapet var känd för att vara en god och huslig flicka.