Aftonbladet – 7 juli 1835, sida 2

LITTERATUR. . (Slut fr. Lördagsbl.) När de hvilande krafterne i mensklighetens inre först uppstå, så söker hvar och en af dem de andra, för att gemensamt utföra det stora värfvet. Om några saknas, blir det helas gång mer eller mindre ofullkomlig, och om icke allt stadnar, så visar åtminstone tidens ur orätt, och de ojemna slagen motsvara stormarna 1 den lägre naturen. Men på vetandets lägre grader är ett annat förhållande icke möjligt; ty huru skulle tänkandets högsta resultater kunna uppkomma före all egentlig tanke, och känslans frukter mogna förr än det frö, hvarur lifsens träd uppväxer, ännu hunnit uppga ur jorden? Men cen strid blir det sådan, som historicen visar den! Alla menskliga förhållanden korsa sig, det högsta blir det lägsta och det lägsta det högsta. Man kunde likna slägtet vid jordens största flod, som flyter emot hafvet. Så länge våren varar och dess stormar utgjuta sina regnmoln i dess sköte, sväller den mägtigt, bryter alla hinder och störtar sig förstörande genom fält och dalar, tills dess skummande vågor nå den gränslösa rymden, som blott famnas af himmelen. Nu är det väl sannolikt, att allt hittills i slägtets historia blott är att emföra med våren i naturen. Hvatrje tidehvarf med sina nya ideer uppväcker nya stormar, samhället förändras, omskapas och omhyvälfves, allt lik nar sig till förstörelse och undergång; men hvem kan hindra tankarna att framträda? hvem kan nedtysta känslorna hos de tusende millioner, som bebyggakjorden? Om den upplyste, den vise och fromme afhidar med tålig väntan den kommande fridens och! försoningens dag, hvem kan insöfva den oroliga längtan efter ett bättre i hvarje aningsfullt eller lidande hjerta? Hvar och en vill finna en blomma i lifvet; och när våren är så lång, hvem, kan då hoppas att få lefva till sommaren?