REVY AF TIDNINGARNA. Dagligt Allehanda yttrar, angående processen mellan Hr Crusenstolpe och Statstidningen, följande: Processen emellan Hr Cruseustolpe och Sverges Statstidning eller, rättare sagdt, Hr Crusenstolpes anförande i detta mål, har väckt en uppmärksamhet, hvaraf det också i många afseenden ostridigt är förtjent. Hvad som likväl synes mest förvåna, är den obegripliga oförsigtigheten hos Statstidningens redaktion och ledare att blottställa styrelsen och sina käraste vänner på ett sådant sätt som nu skett. Vi tycka, att Skildringarna bordt tillräckligt varna för en man med Hr Crusenstolpes talang och oförskräckthet. Att nu, genom att, göra sig sjelf till agressör, så godt som i försvarsväg framtvinga offentliggörandet icke blott af de intima förhållanden, hvilka ägt rum mellan flera af de högst maktegande och den man, hvilken nu af styrelsens officiella blad förklaras snart sagdt ärelös, utan äfven af den lumpenhet, hvarmed han blifvit behandlad af dem, till hvilkas trogne tjenare han en tid gjort: sig, såsom , det nu vill synas, i verklig och uppriktig. mening att vara dem till gagns och bjuda spetsen åt det revolutionära muvement, hvarmed Europa den tiden hotades, och för hvilket Hr Crusenstolpe, då ännu lefvande i sina rent af vilda aristokratiska drömmar. och illusioner, var lika rädd som trots någon af de mest förskräckta — sådant vittnar, efter vår slutkonst, om en så. fullkomlig brist på förutseende och takt, att vi näppeligen kunna föreställa oss huru de utomordentliga talanger, som redigera Statstidningen, kunnat undga att rigta sin tanka åt detta håll. För dem hvilka icke så noga veta, huruledes spelet bedrifves vid höga platsers bortgifvande, blir det eljest ganska karakteristiskt att erfara, om verkligen trådarna till sådana befordringar sammanhållits af en person, som man någon tid derefter icke ens vill erkänna rätvigheten att vara i hederligt sällskap; äfvensom det vill se ut, som ett behöfligt ljus komme att uppgå för allmänheten öfver tillkomsten af de för Ryska makten behagliga artiklarna mot Polackarna, hvilka blifvit af Hr Crusenstolpe, i tidningen Päderneslandet, öf-ersatta m. m. som väl framdeles torde uppenbart varda. Kinkigt torde dock blifva för de utomordentliga talangerna att författa en någorlunda nöjaktig exception emot Hr Crusenstolpes libell. Man hjelper sig här föga med slingringar och krumliga virflingar (såsom en viss numera afliden Eloqventix Professor uttryckte sig då han skulle försvenska, om vi rätt minnas, det ställe i Virgilius, der Laocoons olyckliga öde beskrifves). Frågan ,är här, att, anungen genom tystnaden erkänna uppgifternas rigtighet, eller ock gifva bestämda svar på bestämda frågor. Och i denna ställning hafva styrelsens organer satt sig sjelfva till en så föraktlig individ i samhället, som en publicist!!!