Aftonbladet – 4 juli 1835, sida 4

DIVERSE: OM TESTAMENTEN. Först och främst måtte det vara en obestridlig sanning, att hurudan den juridiska formen för en testamentarisk disposition än kunde vara, så blir den moraliska afsigten med anordningen blott den, som testator antydt. — Han talar än efter döden i sitt gifna ord, och otänkbart är det väl, att en döendes mening kunde någonsin vara, att genom tvätydigheter i sina yttersta förordnanden vilja tillställa en process på sin graf. Så ungefär lärer öfvertygelsen också hafrea varit hos efterlefvande anhöriga i en längesedan förfluten tid; ty man behöfver blott taga en lätt öfversigt af gamla akter, som röra dylika ämnen, för att blifva follkomligt öfvertygad om den samvetsgrannhet, som då gjorde sig gällande hos dem, hvilka skulle verkställa den aflidnes sista vilja, i synnerhet om den föreskref några anslag, hvilka man med skäl kunde anses hafva legat gifvaren ömt på hjertat och samvetet. Det ligger någonting stort och hedrande i denna noggrannhet, utom det, att den äfven är en gärd af aktning som man är skyldig både sig sjelf och den hädangångne. Men nu mera synas tiderna, äfven i detta afseende, hafva ofördelaktigt förändrat sig. Man skyndar att taga kännedom om den dödes lemnade Testamente, icke för att fullgöra, utan för att omintegöra hans deruti yttrade vilja. Man forskar icke efter, och glädjer sig cj åt ädla drag af hans hjerta, utan tvärtom man jagar med en ifver, som skulle alltför nära gå in på det löjligas område, om det ej redan tillhörde det elakas, efter äfven det minsta advokatoriska smyghål, för att håna och motverka den bortgångnes önskningar om de sträcka sig utom de arftagandes fickor. Ett sådant förfarande skall dock förr celler sednare leda dertill, att man i sina närmaste auhörige ser de argaste fienderne till de dispositioner, som voro heligå för gifvarens både tänkesätt och åminnelse; och då erfarenheten så ofta vitsordat detta, är det antingen ett fel eller en dumhet, att icke, medan man ännu lefver, sätta sjelf i verket desse förordnanden och såmedelst trygga dem ifrån att blifva snikenhetens offer. — Vi vilja hvarken förnärma eler förringa andras känslor och meningar af denna sak, men för vår del anse vi en sådanivinningstystnad vara det oviägerligaste beviset på småsinnighet och en hemsk otacksamhet,i synnerhet om en döende, utöfver hvad han för sin egen tillfredsställelse till något visst och för honom dyrbart ändamål, dessutom lemnar sine arftagare rika frukter af hans lefnads mångåriga mödor, att på en gång upphemta efter sin död. Vi vilja icke vidröra huru omedelborgligt det är, att under högst förmånliga ekonomiska auspicier, söka öfverändakasta en testamentarisk disposition, som afser en ringa del af en stor qvarlåtenskap till en barmhertighetsinrättning inom det samhälle, af hvilket så väl testator i lifstiden varit, som arfvingarne äro medlemmar; men ett alvarligt sinne fäster föga värde vid deras personlighet :som under åtnjutandet af jordlifvets yppighet, saknar mod, att oförnärmadt öfverlåta ät den värnlösa torftigheten dess andel af de gåfvor, som menniskokärleken och kanske ändå en djupare känsla hafva åt den samma anslagit. Hvar och en eger sin frihet, att bedöma i hvad sammanhang dessa allmänna reflektioner stå till det Testamentariska förordnande, hvarmed afledne Handlanden J. G. Nyberg ihågkommit Gustafvianske Barnhuset i Norrköping; men vi anhålla att få skicka dem före den granskning och uppmärksamhet, med hvilka vi erna följa den till utfående af äatminstone en del af detta Testamente nu vid Rådhus-Rätten började Rättegång. Då så många hedrande drag af välgörenhet emot de fattiga och värnlöse i Norrköping utmärka detta samhälle, äro vi ingalunda i osäkerhet om den opinion, som gjort sig gällande i förenämde fråga, och då oen, i hvars hand Nybergska rikedomen nu hvilar, tror sig på juridiska skäl kunna vägra Gustafvianska Barnhuset det anslag, hvilket Nyberg 1i-lifstiden gaf, och hvilken afsigt han med särdeles tillfredsställelse omnämde för någon, sin bekante och för hvilken han mottog mången välsinnad mans både loford och tacksamhet, — då, säga vi, förbehålla vi oss den rättighet, att se denna sak äfven i moraliskt afse ende in i själen, och att lemna utvecklingen deraf till pro: tokollet öfver Gustafvianska Barnhuscets Historia. Allfader dömer, sad Frithiof dyster: mig litet också döma lyster — Hamh Klas FTF Atterzrefek 2 KlInoc