Aftonbladet – 27 juni 1835, sida 1

I handlad med den likgiltighet, det förakt, eller den ovilja densamma förtjente, man skulle snart finna att botemedlet gjorde verkan. — Å andra sidan borde man icke underlåta att understödja den del af pressen, som manligt och ärligt uppfylide sin pligt, till och med i somliga fall. i strid med sitt eget intresse. Beskat:ningen på kunskap ssdes i toasten vara förderflig — detta uttryck vore knappast. strängt nog! taaren, ville kalla den infam — ja ban ville nästan säga helvetisk. Det var likväl ingen lätt sak att fi denna åsigt framlagd för allallmänheten, ty tidsivgarne sjelfva undveko i de fles:a fall, med myckea omsorg, att säga någonting i ämnet, icke för det att de frågade derefter för egen räknirg; nej, vis:t icke; de voro fullkomligt opartiska — de fruktade blott att om stämpelskatten boritogs, så skulle allmänheten blifva öfversvämmad af hädiska, canständiga och upproriska skrifte! Nu betviflade talaren högeligen, att någon förändring af omständigheter kunde öka anialet af oanständiga, upproriska och hädiska skrifter; om mnisträrna blott ville afskaffa stämpelskatten, så skulle han gå i borgen för, att sådane publikationer icke komme att tillväxa. Några af de bäst redigerade tidningarne yrkade äfven nu, med en ärbghbet, oegenvytta och kraft, som gjorde dem beder, stimpelskattens upphäfvande. Denna beskattning på tidningarne var odeso mera att beklaga, som den förgiftade källan till den vigtigaste kunskap för folket — den politiska. Om, i siället för sex eller sju, man dagligen bade sextio eller sjuttio tidningar, så skulle all okunnighet i afseende på: politiska ämnen upphöra. Att hålla ett. Londonblad, kosade nära nog så mycket som en fattig mans årsinkomst... Men detta var ändå icke det värsta af moropolet. Det gef åt sex eller sju personer privilezium på att utsända sina opinioner bland allmärheten, och utestängde det ljus, som kunde spridas af dem, hvilka, i fall beskattningen icke funnes, voro i. stånd att göra det största gagn åt samhället. : Hela. stämpelskatten borde afskaffas; ty om hälften deref: bibehölls, så minskades det onda endast ganska obetydligt.? — Toasten draks med liflig enthusiasm. En af parlamentsledamöterne för City, Mr Crawford, proponerade nu en skål för Lord Brougham och ,allmänn uppfostran. Den äd!e Lorden tzckade, och yttrade att han vore högligen rörd af det bifall, hvsrmed toasien blifvit moltegen; men han vore så van att röna godhet i London, att det icke öfverraskade honom att erfara den vid närvarande tillfälle. Om häri låge någon förmätenhet, vore felet ieke hans, de voro sjelfva skulden dertill, Men: detta var icke det enda tillfälle, då han vore stolt öfver den äran att vara borgare i staden London, som alliid varit vaggan för borgerlig och religiös frihet. Den stoliaste och högst uppsatte man kunde kärna sig smickrad af att tillhöra denna stad. Under de långa och mörka förtryckets tider, då män förföljdes och våldet ville öfverant-: varda dem i bödelns händer — då var det som juryerre i London ställde sig mellan fosterlandsvännen och förtryckarer;i våra dagar skulle ett sådant tyranni icke försökas — inflytandet af allmänna tänkesättet och fo!kets ökade upplysning skulle afskräcka hvilken ministöre som helst från att försöka sådane förföljelser, vare sig i England eller Skottland, eller till och med i Irland, hvilket sednare land lärge varit ägnadt åt förirycket. Det var med glädje Talaren kunde säga att denna anda icke var inskränkt ensamt till vårt land — han såg i ardra länder en anda uppspira, som skulle spränga despotismens fjettrar. Då han kasade sin blick omkring sig bär bkemma, och besinnade hvilka tänkesätt aftonen förut en ledande konservativ (Sir Robert Peel) yttrat i Underhuset i afseende på en fråga, som rörde Toryismens starkaste bålverk (municipalkorporationerne), så kunde han icke annat än finna, att icke bloit Torymakt utan äfven Toryåsigter voro i sitt nedan. Då detta vore fallet, trodde Talaren att det vore oförsvarligt och att vara hänförd af partianda, om man försköt de omvände. : Nästa toast — yttrade slutligen Lord Brougham — som jag har att föreslå, har afseende på brödralandets belägenhet. — Jag vågar siga att inom eller utom parlamentet, i embete eller utom embete, har ingen mera ohöljdt framlagt och beklagat de oförrätter Irland lider än jag. Man kan tänka olika i afseende på vidden af dessa oförrätter, och äfven hafva olika åsigter em medlen att afbjelpa dem; men talaren ansåg det ligga i öppen dager, att Irland led mycken orätt — länge lidit orätt och