Aftonbladet – 26 juni 1835, sida 1

ma tid. TAL AF LORD BROUGHBAM VID EN OEFFENTLIG MÅLTID I LONDON. I London firades nyligen, genom en offentlig måltid, tredje årsdagen af instiftniogen af de Londons fattighus, hvilka grundlades för trenne år sedan genom sammanskott af invånarne, i stället för en tillämnvad illumination för reformbillers antagande. Antalet afgästerne utgjorde otkring 150 hvaribland Lod Brougham, OConnell samt flere utmärkte :parlaments-ledamöter. Den förstnämrede presiderade för tillfället och föreslog toasterne, hvarvid han höll tal, hvilka nära ingripa i dagens politiska frågor i Englard, och derföre förtjera meddelas. . Första toasten var, såsom vanliet, för Konungen, och beiedsagades af följande stro:: Måtte han aldrig förgäta, att kronan blifvit honom anförtrodd, för att befordra oeh trygga folkets lycka. Bland de andra skålarna för den Kongl. familjen upptogs i synnerhet Hertigens af Sussex med enthusiastiskt bifall. Nästa toast som föreslogs. var för Konungens muänistrar och välgång åt Londons fattighus. Lord Brougham yttrade, att bhan föreslog dessa båda toasts i förening, emedan fattighusen bade för sin tillkomst att tacka den stora åtgärd, med hvilken Hars Majestäts ministrar voro så nära införhfvade. Då talsren sjelf varit en medlem af den administration, som föreslog reformbillen, kände han en viss förlägenhet vid :proponerande af denna toast; men sora det var en allmän fråga, borde han aflägsna alla personliga konsiderationer, i synnerhet som H. Mesj:ts ministrar vyss framlagt en plan till municipal:eform,, hvilken han ansåg såsom ett ärofuillt supplement till parlamentsreformen. Talaren betraktade denna senare ålgärd exdast såsom ett frö, från hvilket den närvarande förvaltningen skulle hämta en rik skörd af frukter, dock icke genom vålds2mt framtvingande, utan enda:t genom fostrande vård, Meå för att komma till detta stora resultat) var ett fast understöd åf folket oundvikligen nödvändigt Ja, landet befann sig för närvarande i en kris, hvari ett sådant. understöd var nödvändigare än nånsin; ty Talaren ville icke bjuda till att förneka,vdet en styrelse aldrig varit mera i behof af. folkets bistånd än de närvarande ministrarne äro. Jemte en fruktansvärd majoritet förenad möt dem i Öfverhuset, hade de att i Underhuset kämpa mot ena mägtig opposition, utgörande ntra hälften sf represeatationen, och hvsdsom var ännu värre, en opposition sammansatt af en fast och bestämd massa, då deremot deras egetparti var splittradt i ett halft dussin fraktioner. Men fastän de : sålunda, jemförelsevis, voro svaga i afseende på antal, så var det dock med stolibet Talaren kunde säga, att den nuvarande ministörsn var stark genom redligheten af siva föresatser — stark genom rättvistn som den tsgit till sitt rättesnöre —stark, såsom man hoppades, gerom landets ) understöd. Det var endast ett sådant understöd, som kunde hålla den uppe; ty om ministeren öfvergaf folkets sak eller icke aktade dess bifall, så skulle den förgäfves se sig om efter hofgunst, och skulle blifva skymfad; åsidosatt och slutligen bortkörd — föraktad af hofvet hos hvilket den söktstäla sig in, och afskydd af folket; som den bedragit. Ingen ministere, vare sig hvilken som helst, kunde öga bestånd utan folkets understöd — detta utgjorde sjelf.va dess andedrägt. Talaren hade för fyra år sedan sagt att ingen ministåre borde äga bestånd, som icke uppehölls.af folket: då han nu betraktade allmänna opinionens-och sinnesstämningens framsteg, ville kan tillägga attingen mivistere kunde äga b:ständ utan ett sådant understöd. Han vile till och,med icke derifrån, gora ett undantag för den närvarande administratiopen, och han kände allt för väl dess ledamöters ärlighet och förstånd, för att lemna rum åt den föreställningen, att de skulle taga illa att ban yttrade sig sålunda. Dessutom vardet folkets pligt att roga bevaka alla en ministeres steg:. På hvarje ministere, god, dålig eller medelmåttig, bör folket hafva ett vaksamt öga och nöga följa dessrörelser. De bästa menniskor, rnän med deförträffligaste åfsigter, blefvo ingen smula sämre förjdet man gaf-väl akt på dem; och ingen; som var: så qvalficerad; kunde stöta sig deröfver. Då Talaren innehade ett offentlot embetes hade han: alltid yrkat satt man Fborde