Aftonbladet – 25 juni 1835, sida 2

ULUAU LIIUVEv BS MMIvIJVOUID SRV MMLALTIL ur AV ALE, afsjöngos af inbjudne Sångare fö jande verser: Välkommen til: din hembygd åter! Du Folkets vän! Du landets stöd! Du aldrig Dig förvilla låter! — Och oförskräckt din stämma ljöd; — På redligt nit för fosterjorden, At hvilken du är trofast vän, Den gamla, höga, fria Norden Bäst känner sina Odal-män. Och Svenske Odalmannen känner Sin rätt, sin pligt och landets lag; — Det vore fegt af fria männer Att lyda andras välbehag. . Han är ej slaf, — han ingen tjenar; Om ock sin ärfda plog ban kör, Han för den makt han sjelf förlänar, Dock likväl aldrig bäfva bör. Men han bör landets väl betrygga, Och vaka öfver Folkets rätt, Samt klokt ech varsamt förebygga Att ej på indirekta sätt Ett steg till maktinkräktning göres. Han ej af konstgrep eller prål Från stråten bakom ljuset föres; Ty Folkets sällhet är hans mål. Hos Dig vi dessa dygder vörda, Du Folkets man! så fosterländsk; Du derför rättvist lof skall skörda Af hvarje god och redlig svensk. Och här i vänners krets vi bringa Dig tacksamhetens hyllningsgärd; Vi för Din välgång hjertligt klinga: En skål för Dig! — Du är den värd. Härpå adresserade sig Anders Danielsson till sällskapet med följande tal: Mine Herrar! Eder välkomsthelsning är för mig ett dyrbart bevis af den kärlek till fosterlandet, som lifvar Svenskens bröst, och af det intresse för dess allmänna angelägenheter, som alltmer visar sig framstå, sedan nationen börjat göra sig reda för dess Statsförfattningsaada och således icke längre kan undgå att lida af de i åtskillige delar deremot verkande formerna. Den medborgerliga fest J å nyo beredt för mig, kan icke afse annat, än att uttrycka Edra egne redliga tänkesätt om den effentlige mannens goda vilja och nit, under erkännandet af tidens obevekliga dom, att ingen enskild kraft förmår under närvarande förhållanden att afvända det onda som hotande synes hänga öfver oss (hör Honom), eller att verkliggöra allt det goda hvartill Sverige kunnat komma: om enighe:en omgärdat och en allmän anda fått leda alla våra nationella krafter, de högsta, så väl som de lägsta, de största som de minsta. Genom den stora borgerliga kraft, som tryckpressen erbjuder de sig frigörande folken, hafven I kunnat vara vittoen till de lyckade, så väl som de misslyckade bemödanden, hvilka nationens så kallade representanter vid denna riksdag gjort för att nalkas dess högsta mål: Bildningens, Frihetens och Industriens utveckling. Jag hoppas att J dervid ofta med bifall betraktat det Stånd, hvaraf jag är en medlem och hvars handlingar i många delar visat en sjelfständigare anda och en uppmärksammare verksamhet än förut; likasom jag finner af Eder godhet för mg, att J öfversett med den bristande förmåga, de misstag, som våra öfverläggningar ännu måste utvisa. Jag bör icke ifrågasätta att J äfven med glädje sett barndlingssättet af det stånd, vid hvars förhandlingar märgden af Eder naturligtvis fäster en ännu större uppmärksamhet. Begge dessa Stånd hafva otvifvelaktigt gjort sin skyldighet, i den argelägenhe!, som, om jag får nyttja detta uttryck, ligger tiden närmast, och som redan fått sin rigtning i nationens allmänna öfvertygelse (högljudda bifall). De hafva nremligen icke tvekat att motstå den obetärksambet, som fordrat nya uppoffringar af ett redan nog beskattadt folk (bravo); och det ädla, oegennyttiga biträde, som en aktningsvärd minoritet inom de begge EmbetsmannaStånden lemnat åt deras ståndaktiga fordringar på sparsamhet, förbättrade beskattnirgs-methoder, och lättade bördor, när de icke kunnat ändra majoriteten, bar dock ofta lemnat ett lyckligt resultat i de med Ständernas rätt då beslutande Nämndernadelas dem, som sig så umärkt under sednaste Riksmöte, hördes allmänna, kögljudda utrop af: Petre, Dahlman, Kantzow, Vern, Hallings Ekstrand, Ödman, Nils Månssen och Hans Jansson m. fl.; vi böra dock icke förtiga, att Petres namn skallade både först och sist. 4) Dessa Herrars skål dracks såsom frånvarande, — Frib,. M. Klingsporr, som skriftligen blifvit inbiuden. hade 3 en tillfsas dax da eckrifvelca aft