Aftonbladet – 23 juni 1835, sida 2

UL STITHESTE de 28 ARS SAR VÄSER SPOT VE VER TIEV kärfvar med sammanflätade lemmar och hufvudhår, och insupande daggen och ljuset, lekte i dimman, och tumlade om der med hvarandra i cirklar, framvisande deras nakna armar och bröst, eller höjde sig upp i spirala hvirflar, såsom lefvande pelare, för att understödja deras drottnings genomskinliga thron?. På denna tron visade sig, i glansen af sin himmelska skönhet, trollqvisnan Gaö:zna, med lågan i pannan, låtsnde siv, af rubiner och sefirer bändande lifrock, glänsa mot solen. Men älskarens hågkomster infunno sig snart att motsäga poetens synvillor: det skapande trollspöet försvann; juvelerna och glittret utslocknade på den unga skuggans beklädnad; det återstod ej mer än Florentinskan, sångerskan Gaötana, Gaötana i S:rozziska palatset med sin sköna mun och sit tjusande leende; sedan bredde sig hastigt ett blekt täckelse öfver hans anletsdrag, i den unga flickans liflighet och leende försvunno likasom trollqvinnans juveler, och blott ett utmagradt lik, som jmaskarra frätt satt på sylfidernes tron. Då var allt i dälden försvunnit; dimman skingrade sig, och den stympade befann sig åter i sin verld af elände och qval. Han började nu arbeta på ett skaldestycke, och detta arbete blef på en gång hans förtjusning och hans qval, ty hvem skulle någonsin få höra dessa sköna, väljudande verser? Hvem kunde någonsin gälde dem den skatt af beundran dem tillkom? skall han då för slltid vara inskränkt till sitt eget bifall? sjelf två verkliga varelser, och det på sig sjelf, sig ensam, han kan försöka verkan af sina versfall: han är sångaren, domaren. Denna höga lyftning, utflugen ur hans hjerta, har återfallit derpå, och krossat det, hans tårar hafva fuktat den rörande strof som ej kunde få andras tårar att flyta. Välljudet af hans verser, skall bli okändt äfven för hans egna öron! I tre hela år, arbetade han, utan afbrott, på detta stora verk; och när det var färdigt märkte han, långt ifrån att, såsom han först hoppats, känna sig fri från en svår börda, att han ökat sina plågor med ett mer smärtfullt, mera varaktigt straff än alla de andra; ty han hade mätt sig med sitt snille, och först från den dagen, efter en länge uthållen strid, förstod han desshela omfattning, styrka och prakt. Han upprepade för sig sitt skaldestycke och tillbragte hela dagarne att långsamt genomgå det från början till slut; han undersökte noga de mindre delarne deraf, han granskade det i sin helhet, och hans häftiga bjertklappnir gar, elden som upplågade i hans ansigte, hans bänryckiningar, alt röjde för honom mästerstyckets skönheter och förträfflighet. Och han tyckte sig böra en inre röst sakta säga: Du är skald, såsom Tasso cch Dante, kanske större än dem begge. Dina samtida äro skyldiga dig kronor och ärestoder, efterverlden altaren; man skall ge dig tillramn af den romerska svanen. Ausoniens örn! man skall kalla dig skalden! Han steg då upp, darrande och med konvulsiviska känslor, orolig af sina brinnande begär efter ära och pamnkunnvighbet. Hvar äro dessa ärebetygelser som vänta honom? hvar dessa mennviskor som ändtligen böra lära sig värdera hans snille? ett oöfverstigligt skrank uppseser sig emellan dem och honom och lik de gamlas Pytia,känner han cektså Guden!inpnebo i sitt sköte; men några orakelsvar kommer han ej att gifva. Väl tjugu gånger, då han klättrade på de branta bergspetsarne, och lutad öfver brådjupet, trotsande snörasningar och afgrunder, bemägtigade sig hans sinne ex tarka om försvinnande. Han behöfde blott cj göra motstånd, så skulle alla hans plågor vara slutade; men det arbete, hvaraf han var innehafvare, detta lefvande arbete, födt för odödligheten, skulle det då, med korom förgås mot de kantiga stenarne? Nej! måtte blommer lefva, hennes vällukt dofta i ödemarken! Han högaktade sig i sitt arbete. Måtte ett underverk ske, han återfå sitt målföre, en dag, en timma ..., folket församla sig, höra honom, förstå honom, beundra honom, och han är nöjd att dö! är väl en sådan segerfest för mycket? för fram till poeten en menniska, en enda, men hon skall vara känslig för välljudet, äga i hjertat häftiga passioner. Denna menniska skall han förtjusa, antända med sin låga, nedlägga till marken under sitt snille; måtte poeten, åtminstone en stund, kunna visa sig i hela sin härlighet, och en sådan stund vill han med glädje betala med hela SH el -— Fåfärga önskningar!