Aftonbladet – 15 juni 1835, sida 2

sat!e annu mrr värde på förtjensten. Han föreskref derföre visserligen i Akademiens stadgar, att hon till sina I dimöter, äfven skule kalla män, upphöjde i rang, emedan han trotde dem rödvändiga att i hopens ögon illustrera vitterhetens blygsamma idktare, icke för det han trodde, att vitterheten sjelf behöfde dem; men han stadgad: derjemte, att all rangskillnad inhom Akademien skulle upphöra, och att ingen ledamot derstädes ens fick nämnas vid sin titel. Att denna Akademis titvarelse har verkst välgörande för språkets bildande och sinnesodlingens sprid nde, fr onekligt. fon var således gazgelig för sin tid. Men nästan lika säkert kan man påstå, att i fall Gustaf III nu återkommit till regerirgen, ech fu nit Sverska Aksdemi:n för sig sådan som han stiftade henne, skulle han upphäft henne, eller åtminstone gifvit henne en annan form. Hon b-hö ves nu mera icke i sitt fordna skick. En, törfaitare af förtjenst är nu mera, i folkets ögon icke erdast en karl som skrifzer; han är en man af värde, ett värde som han ger sig sje f, och han har ej af nöden, att låsa det af någon fullmakt, eller dekoration, Smaken för själens nöjea har börjat spida sig till nationen, och om man icke kan ovilkorligen påstå, att omdömet ännu är särdeles renadt och stadgadt, vill det åtminstone gå på egen hard, och erkanner ingen authoritet öfver siz. En Aksdemis guld är således icke mer någon osviklig stämpel på utterär förtjenst, och detta guld kur de bättre användss att befordra större och kostsammare arbetens utgifvandre, att understö ja fattige, åldrige eller sjuke litteratörer, att göra litteraturen till ett yrke i staten, och framför alit, att skilja hesne fån hofkretsea, hvilken alltid är menhg för henve, men i synnerhet blir det, om denna icke år något mer, än blott och bart en hofkrets. Eno verklig vän af vitterbeten och själsodlingen skulle insett detta, och skulle framställt det i ett hofsamt sp åk, och med den aktnirg, man är skyldig all förtjenst, äfven då man icke mer behåfver henne. Han skulle hafva erinrat sig, att alla de utmärkta namn, hvaröfver vår vitterhet har skäl att vara stolt, varit införlifvade med Svenska Akademier; att om det gifvits något, som hon ej kunnat omedelbarligen förena med sig, t. ex. Bellmars och fru Leongrers, bar hon dock ägnat dem hvad hon ju nat, sutt erskildta unvderstöd eller aktning, och att desse varit ingenting mindre än fiendtl ga mot henne, emedan den sanra förtjensten aldrig hatar och förkättrar den andra. Han skulle således kommit ihog, att det ljus, den fisare smak, den hyfsning ech intellektuella lyftning, hvaröf-er vi nu med mer eller mindre skäl berömma oss, för dessa hafva vi till icke obetydlig del att tacka denna Atademi, dels som korporetion, dels ock för dess ledamöters individuelia verksamhet, och han skulle ej förgätit dessa tjenster för det de icke nu voro horom lika mycket af nöden. Hvad gjorde i dess ställe våra nykläckta reformaöser, hvilka efter år 1809 uppskjöto som svampar i en kärrig mark efter regnet? Jo, de började med att utdöma hela akademien, icke blott som korps, utan äfven hvar och en af dess ledamöter särskildt. Det gafs, enligt dessa Herrars mening, ingenting eländigare än denna akademi, ingenting andefattigare, än dess Ledamäters skrifter, z synnorhet ingenting dåligare än Leopolds, och något mer förnedrarde kusde för dem knapt sägas om en skvifställare än att han vuvonit ett pris i Svenska Akademien. Fullkomligt konseqvent var det, att dessa anfall skedde af personer, som sjelfve icke allenast aldrig skrifvit rågot, utan Som dertill sedermera medgåfro, ati deras skola irgenting producerat, och som antirgen redan afgått från lifvets skådeplats, eller ännu vegetera der, utan att verlden vet om dem någon mer vitterbragd, än deras smutskastning, äfven på författare hvilkas namn hkväl länge skall öfverlefva deras eget. Detta eunuckhat var naturligt, och ingen bör förundra sig deröfver. Men någon liten förusdran kan det likväl väcta, att det i sednare tider gått så helt och hållet öfver, att det till och med förvandlats i en viss kärlek för denna samma akademi. Äfven sådart låter likväl förklara sig. Det har nemligen, gerom sakernas besynnerliga föränderlighet, så åtburit, att fieaderne sjelfve, eller deras koryfeer, eller desses vänner och vänners vänner, eller deras onklar kusiner och half-iusiner, hafva antingen fått sig en fåtö!j upplåten inom ake demien, eller åtminstone där Lommit åt nåsot större eller mindre pris. Det är mår kvärdigt, huru guldets glans, den måtte stråla Crn en medall eller från den förgvylda karmen på