Aftonbladet – 13 juni 1835, sida 2

fattaren ägt rum. Särskildt få vi anmärka, att boken äger ett elegant yttre, som sätter Hr Winges officin i bredd med hvilken annans som häldst, och vår Svenska pappersfabrikation med din yppersta utländska. En annan tidning har redan gjort allmänheten uppmärksam på den ojemförligt större vård om språk och korrektion, som sätter detta Hr Gosselmaus arbete framför de äld:e. Det var skada, att Hr Gosselman gpjorde en så kort tour i Norra Amerika; annars hade vi säkert fått en lefvande och åskådlig tafla af denna märkvärdiga jätte-republiks fysionomi. Huru kostliga att påse skulle icke, under hans hand, dessa i menniskohistorien alldeles egna Sqvatters, Backwoodmen och hvad de allt heta, hafva framstått på duken! Huru lifslefvande skulle vi icke fått skäda denna kolossala natur, med dess jettefloder, jetteregetation o. d.! Säkert bade han, då föremålen blifvit så många, icke gett sig tid att låta en flod, ett berg, ett manzoliaträd ordentligen sitta för sig, eller att icke blott teckna föremålsn, utan äfven alla sina känslor dervid — ett fel, som han kanske begått vid Niagara, —, utan låtit bilderna raskt och med några Sinn tirag tecknade defilera, såsom i Columbiaresan, åtföljda af vederbörlig menniskoeskort. Det faller oss in, att det skulle vara rätt interessant, om en resebeskrifvare gjorde såsom Claude Lorrain, hvilken, sedan han fullbordat sioa herrliga landskap, lät han någon annan ditmåla de lefvande figurerna. Sällan har en nog kännnedom om eller känsla för både den vegeterande och animaliska naturen, och tillika nog geologiska och andra kunskaper, för att kunna blifva i allo intressant. Derföre blifva de flesta resor njutbara endast för en viss fraktion af läsare. Kalms, Osbecks, Löflings resor intressera blott botanisten; Björnståhl har föga behag för andra än bokvurmar; bland Svenska resande är naturens invigde öfversteprest, Linn, den ende, som drager till sig läsare äfven i annat än sitt hufvudstudium. Hans lefvande, pittoreska, barnsligt enkla resor äro icke nog kända. Men äfven hos konom blir den, som i synnerhet vill se menniskors 05Ex os voov, icke aldeles tillfredsställd. Det vore således kanske icke illa gjordt, om någon t. ex, i geologien och öfriga mnaturvetenskaper bevandrad resande associerade med sig en figurmålare, sådan som Hr Gosselman. Associationer af resande har man visserligen sett, t. ex. Forster och hans kamrater, som medföljde Cook — hvarföre ock de Cookska resorna äro för alla klasser läsare mycket begärligare än de flesta andra resor; — men Humboldts association med Bompland var icke af samma natur, då den store naturforskaren H. blott ville komplettera sig sjelf i ett fack af mnaturkunnigheten, som tröt honom, neml. botaniken. Hr Arfsedsons resa skulle otvifvelaktigt hafva vunnit på ena dylik förening. Allt hvad flit, ärlig forskning cch såkalladt inhemtande af noticer kan åstadkomma, har han presterat; men taflorne och i synnerhet menniskorna sakna Zif, detta lilla item, som aldrig genom något arbete kan fås. Sinne för naturen, och i synnerhet den vegeteravde, som är en så vigtig ingrediens i den lefvande bilden af ett land, har ögonskenligen brustit. Hvad skulle t. ex. icke dettas författare velat gifva Hr A. för en (visst icke vetenskapligt botanisk, utan) pittoresk beskrifning af de södsa staternas stolthet, det granna trädet Pride of India! Han skulle för en sådan hafva efterskänkt listan på alla barmhertighets anstalter. Listan NB.; icke öfversigten at deras verksamhet och verkan. Med allt detta är Hr Arfvedsons resa af värde och en verklig skänk åt vår litteratur. At: språket här och der är behäftadt med brister känna vi icke är Hr A-s fel, emedan han har på Engelska författat och redan utigifvit arbetet, som sedermera blifvit öfversatt, hvarvid några oegentligheter så lätt medföjja. Vi få icke lemna ämnet utan att bafva gjort Hr A. den rättvisan att erkänna, det han stundom är enkelt och naift målande. Bland exemplen härpå anföra vi nattscenen ombord på en ångbåt vid Mobile (eller någon annan af de sydliga orterna, vi minnas ej hvilkendera.) Tekrologer må afgöra, huru det låter sig göra att lappa ångparnor med trädpiuggar; men rolig är scenen, äfvensom den med postvagnen i lergropen. — Hvad besöket hos Irdianhöfdingenr angår, hafva vi derom våra egna besypnerliga tånkar, den vi förbehåila oss sjelfva. Äfven bör man göra Hr A. rättvisa för bans ädla harm vid slafauctionen i Virginia. Hans raisornementer om slafveriet och möjligheten ait afskaffa