1 Statstidningen för i Onsdafrs företomma, upder titeln: Små betraktelser öfver stora föremål,? några allmänna refl xioner, hvar bland vi på ett par med nöje fösta Läsarens vppmärksamhet. Både i lagstiftning och lagskipning är formernas poggranna iakttagande af väsendtl gaste vigt, ej mindre för lagstiftaren än för domaren; emedan . dessa former bilda ett skyddsvärn emot öfverilning, undanrödja de misstag, som deraf eljest skulle uppkomma, och tillstänga de alitid bedröfliga, ej sällan vådliga afvägar, på hvilka man, vare sig vid lagbudets bestämmande, eller vid rättvisans skipande, skulle kunna vilseföras. : ; Att missbruka lagens namn, misskänna dess. anda och bryta emot dess foreser, det är första steget — men reåan ett stort steg — till samhällsbandens los:snde: det väcker oro hos nationen, och kan inge farhåga för syftningen att införa det slags skräcksystem, som börjar med sofismer, men fortsättes i handlicg, förhållanden, hvaruppå flera länder företett varnande exempel. . Isgen lärer kunna bestrida dessa satsers rigtighet,: och; premisserna en gång antagna, lära resultateroa bli lika : ovedersägliga. Formerna äro skyddsvärnet! för all lag, för all rättvisa, och man srickrar sig fåfängt med, att kunna iakttaga de sednares fordrivgarj: com man öfverträder de förra. Detta gäller både 4 enskildta ocw allmätna fall, så väl i ånseende till lagskipningen, som till den högre administrationen, och till förhållanderna statsmag erna emellan. Man måste följatteligen, i fall man respekterar kovstitutionen, i fall man alfvarligt har för afsigt, att handla i dess anda, att befordra folkets väl, och de fria ivstitutienernas utsveckling, -dess egentliga gyftemål, äfven batdla efter dess former. Det äremedlertid icke tog att i allmänhet iagttaga dem; man bör också i intet enskildt fall tiliåta sig en afvikelse derifsån. . Om sålunda en förändring är föreslsgen i en grundlagsparagraf, men denva ändring förkae stas af den ena statsmakten, så bör den andra icke söks, att på en oloflig sidoväg, vinna det förfelade ändamålet. Om grundlagen bestämdt förklarar att en fråga, på ett eller annat sätt afgjord, icke får vid samma Riksdag å nyo bringas, å bane, så bör ingendera statsmakten söka eludera detts stadgarde, och återföra den afgjorda frågan till ny öfverläggning. Om grundlagen bestämdt föreskrifver sättet huru t. ex. ett Reglemente bör af den ene Statsmgten kommuriceras den andra, emedan detta sätt utmärker den andras enda lagliga åtgärd dervid, så bör denna andra hvarken genom en intrig, eller genom ett magtspråk söka förändra den bestämda marchen, och derigenom tillvälla sig en magt, som lagen icke gifver henve. Vi anföra dessa exempel endast för att beteckna vår öfvertsgelse, hvilken säkert äfven är reflexionernas författares, att det är af högsta vigt, att man iaktioger de lagliga formerna, äfven i det mindre väsentliga, emedan, om man der tillåter sig någon öfveriädelse, förmår man ej beräkna till hvilka lagbroit i stort mån småningom, mot sin vilja, kan finna sig hänförd, att man icke sjelf vet hvar man stadnar, hvilken omstörtning man kan bereda samfundsordningen, och hvilket bråddjup ran kan öppna åt sig sjelf.