Aftonbladet – 12 juni 1835, sida 2

MES RMA 0 RA tat Raa gionen fucnit sin. väg till OSS, rekommenderad endast af dess Järor och i dess kristeliga grundläggares första enkelhet och allvar. Fowell Buxton har försatt denna del af frågan i ett ljus, hvilket oemotsägligen är det enda rätta för kristendomens höga läror. J hafven, i trehundrade år; sade han, jörsökt att omvända Irland till Eder troslära; men Edra missionärer hafva blifvit alltför rike; de finna behag i andra njutningar än dem som erbjudas af ett oegennyltigt och apostoliskt nit för Evangelii spridande — njutningar, fulla af frestelser, h silka de såsom menniskor icke kunde mo:!stå, Förändren då Eder plan — sänden nya missionärer, som göra löfte att lefva i fattigdom, och som i verkligheten icke äga annat syftemål än att utbreda den himmelska sanningen; och utgången skall då blifva helt annorlunda. Vi veta icke huruvida denne värde ledamots förhoppning kunde komma att gå i fullbordan om hans förslag antogs och följdes; men vi hysa icke det ringaste tvifvel att hacs grundsats är den enda,som har lyckats vid Christna omvändelse-försök med hela nationer. Vi hafva aldrig hört att de första Christna missionärerna i Eagland hållit sitt intåg i Cantenbury uti sexspända vagnar, eller att någon af dem ägt en årlig inkomst af 25,000 P. St. (300,000 Rdr Svenkst Banko!) Vi trosvarare a.t de gått till fots och att de lefde af frivilliga gåfvor, under hela deras ärofulla bana. Det är derföre klart, att den nu i Englands Parlament pågående striden härflyter från de verkliga framsteg religionen gjort i verlden, och som lärt så. många i detta land att Christendomen i ordets sanna mening icke har, eller kan hafva att göra med verldsliga rikedomar. Vi äro slutligen helt nära det praktiska verkliggörandet af den stora sanningen, att Christendomens system, är ett system af ödmjukhet och försakelse, icke af mensklig fåfänga och högmod. Vi hafva funnit att Evangelium icke på något ställe omtalar en lön af 14,0v9 P. St. (150,000 Rdr Bkve) om året för en Ärkebiskop af Armagh eller af 10,000 P. St. (120,000 Rdr Bko) åt en Ärkebiskop af Tuam, för fullgörandet af pligter, hvilka aldrig bordt sättas i sammmanhang med peningeberäknivgar. De hyrde författare, som nu försöka att höja :tiidsropet: Kyrkan är i fara: äro således fullkomligt konseqventa, emedan kyrkans verldsliga rikedomar äro i fråga att förminskas. De betrakta kyrkan på samma sätt som en fabriksarbetare betraktar peningen, och de hafva ur denna synpunokt äfven räit deri, att Kyrkan är i fara. Allmänna tänkesättet har blifvit för mycket upplyst, för att tillåta att en stats-anstalt, som under nawnet af Kristlig likväl är stridande emot Evaasgelii ursprungliga grundsatser, så länge den fortfar att vara i besittning af öfverdrifna rikedomar, förblifver orubbad i sitt närvarande skick. Kyrkan är onekligen ifara; men alldrig var 1eligionen tryggare eller närmare att vinna sia skönaste seger, än just ru i ögonblicket af den krisis, som uppstått. Vi hafva sett en stor del af verlden, och tro ej att den inte böjelsen för uppfyllandet af religionens pligter kan hos något folk på jorden vara varmare och renare än i Storbritanien. Den finnes hos alla samhällsklasser, och i synnerhet hos medel-klassen, som har nog sundt förnuftatt finna det Kristendom och rikedom sällan gå band i hand. Den misstänker med rätta, ett det finnes en stor skenhelighet och en ibland det värsta slaget af politisk egennytta, uti de mäns hjertanr, som utropa att Kirkan är 1 fara, då likväl ingenting mer eller mindre är i fara än några hundrade tusende P. St. De veta ganska väl att Kristendomens läror skulle sprida ett ännu klarare och skönare ljus, om de voro befriade från sådane öfverdrifna utvertes prydnader och praktverk, hkvarmed de nu äro belastade. Aldrig, vi våge påsiå det, skall religionin blifva mer älskad af massan ibland nationerna, än om den framstår i sin egen majestätiska enkelbet, fri från alla de bländverk hvarmed den blifvit omgifven under verldens mest okunniga tidsåldrar. Vi tro oss vidare kunba föru!säga, att män blard OSS, som, i trots af alla Kristendomens grundsatser, ännu våga yrka för densawoma en öfverdrifven del af verldslig rikedom, skola svårligen kunna derigenom frambringa andra resultater, än fortsatta oredor, stundom ledande till blodiga inre oroligheter och borgerligt krig. Mismöje, våldsamheter, hat äro de naturliga följderna af grundsatser, hvilka äro alldeles motsatte dem, som den Heliga Skrift sjelf yrkar. Kyrkan t ex. är beslägtad med allt det onda, som så lävge gjort Irlands nöd och