MA Ma OO RM Fo OR mellan bergväggarne, öch gEnom det mer el!er mindre rysliga sätt, hvarpå flodbädden, skummzrnde af stenar i stället för af vågor, grupperade sina klippspöken. Aldrig skall densa dal försvinna .ur min fantasi. Detta land måste hafva varit sjelfva urlindet, ett land som väcker fasa i dikt och veklagan hos meniszorna; den skakande och höga stämman af profetiorne ljuder i dess vilda, gripande och höga natur. Alla den bibliska poesiens bilder stå inristade med jittebokstäfver på Libanons , fårade anlete, på des: af solen förgyllda tcppar, i de dalar, der bäcken sorlar, och i dem der dödens tystrad herrskar. Guds ande, den öfverjordiska ingifvelse, som lefde i det poetiska folks själar och ha:poar, till hvilket Gud talade genom tecken och bilder, lyste så!uada, alltifrån barndomen, klarare i dessa heliga sångares öga, och närde dem med en kraftigare mjölk än oss, de senfödda, bleka arfrirgarne Will fornotidens harpa, för hvilkas blickar blott en behaglig natur, vårdad af våra händer, blommar, civiliserad och förbleknad liksom vi. — Vid middagstiden uppnådde vi spetsen af det berg vi hade att öfverstiga. Vägen utföre ledde genom de brantaste gångstigar, der våra hästars hofvar darrade på de: vacklande stenar, hvilka ensamt skiljde oss från afgrunderne. Sedan vi ridit utför en timmas tid, blefvo vi, vid vändningen förbi en kulle, varse det fantastiska palatset Dptedin, bredvid Deiv-el-Kammar. Vi upphbof ett rop af förvånixg, och ovillkorligt stannade vi med våra hästar, för att betrakta det nya, pittoreska, äkta Österländska skåde-pel, som öppnade sig för vår syn. Några steg ifrån oss flöt en bred skummande bäck ur dammen vid en qvarn, och störtade sig 50 å 60 fot på en klippa, som ref den sönder till fladdrande silfverband. — Sorlet af detta. vattenfall och den svalka, hvarmed dess uppstigande skum förfriskade våra glödande anleten, förberedde våra sinnena på den beundran, åt hvilken de så geraa öfverlemnade sig. På andra sidan vattenfallet, som förlorade sig i oöfverskådliga afgrunder, låg framför oss en vid och djup dal, från foten ända till toppen beklädd med mulbärsträn, vinrankor och fikonträn, och hvars mark öfverallt var betäckt med den friskaste oeh gladaste grönska; vackra byar bängde Jiksom tväfvande på afsatserne af de berg, som omslöto dalen. Det var dalen Deir-el-Kammar. Blott på en sida vidgade sig syakretsen, och visade för vår blick, bortom de mindre höga topparne af Libanon, det Syriska hafvet. Se det stora hafvet! — utropar David — det stora, vida hafvet med siva vågor och sitt dunder och sina valfiskar, dem Du skapat, Herse! för attleka deri! David stod måbända här, då han höjde detta poetiska utrop! Verkligen ser wan det Egyptiska hafvet, mera högblått än himmeln, och på afstånd sammansmält med horizoaten i det violetta töcien, som omsväfvar alla lavdskap i denna delaf Asien. Från djupet af den omätliga dalen höjde sig småningom kullen Dptediv, som bär Emirens palats, lik ett ofantligt torn, kring hvars klippväggar murgrön skingrar sig, oci från hvars springor doftande rankvexter nechänga. Denna kulle reste sig till Lka höjd med den klippväg, på hvilken vi svindlande hängde öfver den stela branten; en smal och brusande ström skjljde oss ifrån densamma. På toppen af denna kulle och några steg ifrån oss, utsträckte sig majestätiskt Emirens mor:ska palats, med sina fyrkantiga, ofvwantill med taggiga hvalfbågar genombrutna, torn. Långa gallerier höjde sig, det ena öfver det andra, med rader afarkader Jlätta som stammarne af de palmer, hvilka med sina luftida fjederbuskar bekrönte dem. Palatsets vidsträkta gård:r sänkte sig i ofantliga afsatser, från spetsen af berget ända ned till de yttersta ringmurarne. Vid slutet af en af dessa gårdar, dem vi öfverskådade från höjden der vår väg lopp, visade sig den oregelmessiga facaden af Emirens harem,smyckad med lätta och sirliga pelare, hvilkas tunna och sv: ga, olikt formade stammar, uppburo portikensaf måladt träd byggda tat, liksom en solskärm. En marmortrappa, prydd af balustrader med utbugna arabesker, ledde från denna pelarsal till porten af harem. Vid denna port, som var af utbugget mångfärgadt träd, infattad i marmorposter och med Arabiska inskrifier ofvanföre, stodo rader af svarta slafvar på vakt, praktfullt klädda, beväpnade med silfverbeslagra pistoler och Damascenersablar, som blänkteaf guld och drifvet arbete. Den stora platsen framför furstens palats hvimlade aftjenare, hofmän, prester och soldater, prunkande ide mångfaldiga och pittoreska drägter, som bäras af de sex