LAMARTINES BESÖK HOS EMIR BESCHIR. Näst efter den beskrifning vi redan meddelat, ur den berömde skaldens resa, om hans visit bos Lady iIStanhope, följer berättelsen om ett besök han gjorde hos aen bekante Druserfursten Emir Beschir, Ibrahim Paschas vän och bundsförvant. Vi tro att äfven detta fragment skall läsas med nöje, hvarföre vi bär nedan iovföra detsamma. Dagen derpå, klockan 4 om morgonen, redo vi, Hr Parseval och jag, nedtör den branta sluttningen, som leder från Lady Stanhopes klosterlika boning till den djupa dal, der bergsfloden Belus flyter. Vi genomforo dess bädd, hvilken om sommarn är uttorkad, och började klättra uppför den höga gren af Libanon, som skiljer byn Dgiun från Deir-el-Kammar, d. ä. månans kloster. Detta är Emir Beschirs palats, den suveräne furstens öfver Druserne och alla Libanons bergsgrenar. Lady Esther hade befallt sin läkare att åtfölja oss såsom tolk, och en af sina Arabiske stallknektar att vara vår vägvisare. Efter tvenne timmars ridt, kommo vi till en dal, mera djup, trång och pittoresk, än någon enda af dem vi ännu passerat. Till höger och venster om oss höjde sig, liksom tvenne lodrätta vallar, tvenne bergskedjor af 3 till 420 fots höjd. Det tycktes som hade de först helt nyligen blifvit sprängda från hvarandra genom ett slag af verldsbyggmästarens hammare, eller genom gen jordbäfning, som skakade Libanon i dess grundfästen då Menniskones Son, icke långt fiån dessa berg, upphof denna sista suck, för hvilken villfarelseos, förtryckets cch lögnens ande föll i stoftet, och sanning, frihet och lif drogo andan i en före yngrad verld. De från bergets sidor lösryckta gigantiska klippblock bildade — liksom kiselstenar u!tsådda af barnets hand ien bäck — den förtorkade stenmassor, till en del högre och längre än stora hus. Somliga stodo på jemna baser, liksom fasta, för en evighet utkastade, tärningar; andra åter sväfvade på sina vinklar och, hållna nppe genom påtryckningen af andra osynliga klippor, syntes liksom vara i begrepp att falla eller rulla, och visade bilden af en lefvande ruin, ett oupphörligt sammanstörtande, ett kaos af klippor, en outtömlig stenlavin Klippor af dyster färg, gråa, svarta, flammiga och hvitspräckliga; förstenade vågor af em granitflod; icke en droppa vatten i de djupa hålorne i denna af Syriens brännande sol till kalk förvandlade flodbädd; ingen ört, ingen stängel, ingen slingvext, hvarken i djupet eller på de uddiza stela väggarne på båda sidor af denna afgrund! Det var en ocean af stenar, en katarakt af klippor, åt hvilka mångfalden af deras former, olikheten af deras lägen, de underliga böjningarne af deras fall, spelet af ljus och skugga på deras yta, syntes gifva -liksom lif och rörelse. Hade Dante i en 2f sina helfvetes-scener velat måla förödelsens öcken, tingens undergång och fall, verldarnes och tidernas försjunkarde i djupet, han hade blott behöft afskrifva detta landskap. Belus är en flod ur verldens sista tider, när eiden förtärt allt, och jorden, afslöjande sipa inelfvor, ej är annat än ett block af förkalkade stenar, för fjäten af den Fruktansvärde, som kommer för att hålla dom. Vi följde denna jemmerdal i tvenne limmar. utan att scenen vex!lade an