Aftonbladet – 3 juni 1835, sida 3

— I Staden Saint-Amand har tilldragit sig en bisarr scen af lättrogeshe:, och :om man återfinner i mer än en komedi, En gammal gråhårig soldat infiorer sig hos Mären för att af honom erbålia tillstånd att insamla allmosor i staden. ?Edra papper? — Här äro de! Det var ett Pass för Paul Martin, sjöman, dateradt från Moulins, och med en tillåte!se att samla allmosor, tecknad bakpå. Man får icke härstädes drifva denna praktik; säger Mäåren; allt hvad man kan ge er, är en pollet till inqvartering. Och Martin beger sig derpå till Bastat, en vingårdsegare vil Grand-WVillages, såsom poletten lydde. Han blir der på bästa vis emotiagen; rycktet om en gammal knekts ankomst utsprider sig hestigt, en af graneqinnorna springer straxt från sin spinrock för att stilla sin nyfikenhet, och gör genast den anmärkning att den främmande liknar Jobelau; och genast löper det från mun till mun: Jobelau är återkommen, han som intet låtit höra af sig på tjugu år. — Hvad? Jobelau? — Han sje!f, som dog vid Moskaus förstöring och hvars arf redan blifvit deladi! Bastat säger då till sin gist: Såå? ni är alltså Jobelau?? — Nej svarar Martin, litet förbuffad; efter några minuter finner han sig likväl och fortsätter i en hemlighetsfull ton: Nå väl! ja, jag är är Jobelau. Efter tjugo års fångenskap i Rysslaod har jag ändiligen funnit tillfälle att rymma, och ni ser mig nu här som jag går och står, skabbig och naken, Jag vill icke ge mig tillkänna för än i morgon. Emedlertid vill det så åtbära, att hans svägerskor få veta om saken redan simma dag, Gå er väg, ropar främlingen, ai är inte mina slögtingar! Man faller honom om hatsen, man omfamnar honom, man släpper honom icke, man snyftar. Nå, efter ni så är, så är j2g då också er Jobelau.? I samma vefva inträffar en af bröderna. Det är han! utropar denne, jag känner igen honom! det är hans panna, hans mun, hans ögon; kom hem med mig; du skall ligga hos mig, viskola taga vår aftonvard tillsammans!? Soldaten håller till godo, dricker väl, äter väl, men ör mycket tystlåten, Han har ju utstått så många vedermödor, och hans fordna eld och språksambet ha väl kunnat alldeles afkylas längesen bland Siberiens isberg. Han tar sig derpå en god sömn, ehuru sängen är tråvg; brödrasämjan gör tll hvad som brister i utrymmet. Dagen derpå börjar man tala om affsrerna; arfvet efter förtldrarna måste undergå en ny delning, icke förglömmandes den ränta för förlupne tiden, som den återfunna brodren tillkommer. Den nya Josef vill icke för närvarande höra talas derom, och tillåter endast att man ger honom tre nödvändiga persedlar, skjorta, kläder och skor. (Man glömde alldeles bort: också ett bad!) Tredje d:gen klipper -oldaten af sig sina mustascher, som numera icke soro på sitt ställe, då han skulle stanua qvar som vingärdsman vid TroisSabots, Höjd af förvåning! Jobelaus gamla älskarinna igenkänner tvärtigenom en glömska af tjugofem år, tvenne ärr, dem hon som flicka så ofta roat sig med att fingra på, det ena på öfverläppen, det andra på halsen. Man är enträgen med att göra upp arfsaffären; ty att det är den sannskyldiga Jobelau kan ingen efter upptäckten af ärren tvifla på; ärr ljuga alldrig; så tänkte siägtingarna. Men Polis-Kommissarien tänkte att dokumenter betydde ändå mera; och sedan han undersökt dem och gjort sig försäkrad om att Jobelau från Saint-Amand var ingen annan än Martin från Moulins, lät han honom tvärt emot hans slägtingars och älskarinnas fulla öfvertygelse flytta in i sikert förvara De goda bröderna slippa således ast dela med sig af arfvet, och skräddaren, sm vid kommissariens ankomst försökte en klädning på den tystlåna Hr Jobelau, står ännu helt förvånad och undrar hvem som skall ba kläderna och hvem som skall betala dem.