Aftonbladet – 1 juni 1835, sida 2

Vid sidan afde afskeds komplimenter vid Riksdagens slut, hvilka blifvit yttrade på alla håll af och till Talmän, och likasom synes öfverbjuda hvarandra uti försäkringar om den intimaste kärlek och förtroende mellan de fyra Riksstånden, samt ömsesidiga lyckönskningar öfver den tillfredställelse hvartill riksmötet ger anledning, anse vi oss så mycket hellre böra införa det tal, hvarmed den aktade riksdagsmannen Anders Danielsson såsom den äldste ledamoten af Bonde-Ståndet tagit afsked af talmarnen, som detta tal ensamt har den förtjensiten, att innefatta en återblick i sak på Ständernas sysselsättningar; och en och annan hänvisning, bvad som till en annan sammankomst bör ligga folkets ombud om bjertat. Uuder denna synpunkt skall det som vi förmoda, för de fleste läsare äga ett intresse; som icke förlorar sig genom framställningssättet. Det lyder sålunda? Mine Bröder! Afskedets stund äger i alla lifvets förhållanden en inflytelserik betydelse: skiljsmässan må föregå emellan vänner eller ovänner, höge eller låge, rike eller fattige. Det finnes i menniskonaturen nedlsgd likasom en instinktlik tanke, som alitid i mer eller mindre mohn gör sig gällande, då menniskor hvilka handlat och. verkat tillsammans, skola åtskiljasz; och denna tanka är: vi torde åter behöfva hvarandra — en tanke, som är rog mägtig för att inverka i de fall, då en inre aning eller ettt yttre tvång kunde framkalla likgiltigheten, vid förutseendet, att man ej återser hvarannan. Menniskan är ändock alltid färdig med sine: önskningar, sine förhoppningar, sitt begär att vara lycklig och göra lycklige; och hennes känsla sträfvar, att i afskedshandlingen kunna samman binda minnena af hvad hon erfarit med framtidens förhållanden: allt efter som hon uppfattat dessa. I detta afseende står folkrepresertanten i närvarande tid och i snart sagdt alla länder, i en ställning, som ger ökad helgd åt den dag, då folk-ombudens offentliga verksamhet upphör. Om skiljsmässan möjligen är betydeisefullare, der utbildade och för serskilda afsigter handlande partier finnas än i de lyckligare samhällen, der blot oiika meningar skilja sig om sättet att vinna ett gemensamt mål? medborgares allmänna väl, — så är den likväl aldrig och ingenstädes utan intresse för tänkaren eoch medborgaren, och detta allmänna intresse stiger naturligtvis i samma mohn som lagstiftningens former eller organer eller begge tillsammans, lemma åt nationerna mycket öfrigt att önska. I denna belägenhet befinner sig onekligt Svenska Folket, och det tillfälle, då nu Sverges RikesStänder åtskiljas efter änau ett 500 dagars Riksdagsår är så tillvida betydelsefullare, än de föregående riksdags förafskedanden hvilka nu lefvande generation åskådat, att aldrig förut en så stark shtniog blifvit förspord emellan de opinioner och de institutioner, hvarpå samhällets fortgående verksamhet hufvudsakligast hvilar. Redan länge har nationaen känt sig nediyngd af dryga penningskatter, under fallande pris på sin näringsflits produkter och minskade behållningar af sitt arbete, — till en del resultater af den jubbning i alla värden, som ett illa uppfattadt pappersmynt-system alltid måste medföra; men ätven till stor del: en: verkan af förvaltningsoch försvars-systemernes, emot landets nuvarande tillgångar, oproportionerade kostnader. Länge klagade de skattdra-gande klasserne deröfyer och väntade förgäfves af sine så kallade ombud, att de skulle använda deras beslutande rätt i beskattnings ärenden för att afhjelpa missförhållanderne. Desse ombud, till största delen icke tillhörande nämnde klasser, ulan snarare förenade i motsatta intressen och beroende i sire enskilte och sine corporationseller ort intressen af en regering, hvilken,anseende sig godtycklig iagstittare i folkets ekonomiska ärender öppet nekade till de nationella utskyldernas tyngd, under det den förbisäg nödvändigheten att skyndsamt och rättvist göra ett slut på den financiella oredan, tkuile naturligtvis sent eftergifva för fordrirgarne på besparing i Statsutgifter, hvilka så lält synas nödvändige, emedan det aldrig saknas föremål iör deras användning. Påskyndad i den allför påtagliga öfverdriften i anslagscit, som framkallades at en ofosterländsk och omoralisk ledning af sista Riksdagen, bestämde dock den starka folkopinionen äfven de densamma: svagt uttryckande Ståndsombudens röster vid denna Riksdag: och afslagen till en stor del utaf de anslag Regeringen begärt: så föga Vigtiga, då man betraktar anslagsföremålens beskaffen2 Aa 228 du amn AR lan I 5 hi ec pu