Aftonbladet – 30 maj 1835, sida 3

Af hår souvenirer en hop. Hvad kunna väl lockar hugsyvala När icke de äro af guld? Om slika väl skalderna tala, Men bara för rimslutets skuld. Ja, saknar du löpande medel År du mig ju blott till besvär, Förargliga stygga persedel! Hur grufligt otacksam du är! Du hvilar mitt hjerta så nära, Men dock är du fattig och arm; Man detta kan kalla att bära En orm vid sin sörjande barm, Hvi är jag som nolla betraktad? Emedan ej hundror du har — Hvi blir jag förtrampad, föraktad? Ack, samma nervskakande svar! Men vore du endast ej mager! Då blefve jag fet genom dig, Då grönskade myrtea och lager! Då blefve det annat af mig. Blott pengar, blott pengar na talan, Ty så är nu verldenes sätt, Och pengar utgöra den scalan På hvilken ens värde blir mätt. Man frågar ej: Tjenar han Kungen Med drift och med trohet ocksäå? Nej blott: Har han guld uti pungen? Och kan etr kalas han bestå? Den rite har ära och heder Om äfven han stulit bvart grand: Små tjufvar till galjen man leder, De stora få tittlar och hand. Fördenskuld man icke bör snatta, Så vida förståndet är qvar; Nej, man millioner bör fatta, Då först får man namn och blir karl. Hvart brott uti glömska kan myllas, Som vore det platt ingenting, Det svartaste uppsåt förgyllas O, guld är ett kosteligt ting! Dess kiang den är äfven så härlig: Att samvetet lyssnar derpå Nej knäfveln må mer vara ärlig! Jag ock vill anseende få. — Det börjar bli gängse, bli Nordiskt, Att sälja hvad ädlast man har. I verlden, båd Himmelskt och jordiskt Den handeln dock föder sin karl! Jag gåtan af lifvet begriper. Knip pengar men akta din hals! Åt fanders med alla principer! Bäst är duet att ha ingenails, Så utgöt sig bittert rain galla 1 det jag min plånbok besåg, Och kände i fickorna alla Om ej en 12 skilling der låg. Då föll mig i handen en blomma, Som ömt af min flicka jag fått, Och rik syntes hastigt den tomma, Och nöjd blef jag straxt med min lott. Brn