Aftonbladet – 22 maj 1835, sida 2

Friherre BOIJE L., fann sig ånyo uppkallad föratt bemöta några frams ällningar som blifvit gjorde till vederläggning af hans förra yttrande. Hr Cederschjöld hade hemställt om icke, så vida den utrikes växelstadgan, i kraft af sin natur, vore underkastad förändringar, som fordrade dess hänförande till den ekonomiska lagstiftningen, äfven hela handelsBalken borde hållas i samma kathegori. Talsren ville föra i herr C:s ef:ersinnande huru stor skillnaden vore emeilan ämnena för HandelsBalkens Lagbud och den ytire sväxelstadgan. Den förra upptoge rättsfrågor inrikes meiborgare emellan. Den senare deremot rättsfrågor emeilan inrikes och utrikes män. Och dertill komme den väsendtliga omständighet att då ämneva för HandelsBalkens föreskrifter vore oföränderliga inom den skala, som der blifvit utstakad, så voro utrikes växelförhålianden underkastade ej blott våra Lagar utan jemväl hvarje nation med hvilten man i vexelväg transagerade. Kunoda man väl glömma att reciprocitetskonsiderationer här nödvändigt måste komma i fråga. Talaren ville t. ex. blott fråga: huru mycket brydde väl Napoicon sig om de så kaliade eviga grundsatserne för denna lagstiftning. Talaren trodde sig nu hafva undanröjdt Hr Cederschölds invändning och ville nu förklara honom sin tacksamhet för ett honom undfall it naift erkännande. Talaren måste begagna sig deraf — det vore alltför maladrait att icke göra det. —;Erkännandet vore newl. det, ait icke någon f. i grundlagen fiones, som bestämmer den förevarande frågan, som afgör hvem som har rätt deri; utan man måste leda sin slutsats ifrån det allmänna begreppet. Talaren vore nöjd med denna väg; Och då kunde man väl icke undgå att taga i betraktande den irring som hos den esa eller andra kan ega rum i begreppet; den olikhet i åsigter, hvarför allt obestämdt var föremål; Hr Cederschjöld toge för gifvit att Ständerne egde andel i den ifrågavarande lagtiftningen. Han utginge säkerligen dervid ifrån en känsla af patriotism, som talaren alltid skulle tillerkänna horom. Men Talaren sjelf, utan att öfverensstämma i mening, visste dock att han icke felade i känsla. Hr Stuart bade gått ännu längre. Fan hade sagt att saken var så gifven att här icke vore fråga om mer eller mindre än att rent af bortskänkia en folkets rätt, den man sagt sig skyldig att försvara. Men folkets rätt hade ock andra försvarare. Måtte det förlåtas talaren att han med de värde Ledamöterne hyst ett motsatt begrepp cch likväl trodde sig försvara folkets rätt, i det han försvarade hvad ban sjelf avsåg vara rätt. Och så lärge det vore obestridlgt att begreppen kunde vara delade; huru kunde man väl vilja ålägga Utskottet att hysa en annan tanka än den det är redan uttryckt. Slutligen hade Hr GC-derschöld tagit sin tillflyckt till en splitter ny method i bevispingsväg, den talaren ingalunda kunde godkärna. Methoden vore den att påstå att en frågas beskaffenhet vore afgjord i och dermed att lr Landtmarskalken bebagade proponera remiss i öfverensstämmelse med den eiler den åsigten. Med all aktning för Hr Landtmarskalken, så vore det dock ganska farligt för det allmänna att låta det bero på hvilken Landtmarskalk, som helst att bestämma våra allmänna ärenders natur. I hvad, som till förmån för Hr Cederschölds åsigt i denna del blifvit åtgjordt funne talaren intet skäl. Hr Stuart hade varit ganska fintligt speciös. Hans argumentation syntes nästan litet farlig. Talaren vilte derföre gå den något närmare till mötes. Hr Stuart hade neml. sagt, att R. St., derigenom att de bifallit Utskottets betänkande med förslag till gemensam utoch inrikes vexelstadga; voro i kraft af konseqvensens lagar ovillkorligen förbundne att gvarstå vid den åsigt som legat till grund för försvaret. Enligt allmänt gällsnde begrepp finge hvarje fråga sitt omfång genom den motion hvari den väckes, Friherre Kantzow var den första som i detta ämne väckt motiov. Denna afsåg endast de inrikes vixelförbållanderna. Och det förslag, som i anledning deraf bordt tillkomma bade rätteligen bordt kallas Lag för inrikes invisningar. Sådan var historiken af frågans uppkomst. Det var först inom Banko-Utsckottet, som det välmenande nitet med en tillsatts af en alltför stor portion egevkärlek, utvidgade ämnet tilldet omfång det sedan fick. Nu frågade talaren om Ständerna, derföre att de icke anade någon å bane varande smygplan att intränga på området af den andra Statsmaktens rätt och. för att icke fördröja saken, bifell Utskottets förslag i dess helhet: om det väl i och dermed var gifvet att detta beslut ver förgånget af en tärma