Aftonbladet – 20 maj 1835, sida 1

rand vanliga processer, under det de egentligen skyddande garautier, som sammanhängde med dessa former vid vanliga domsolar, voro dem b:tagna, afbröto Crivelli, och frågade honom i bvems namn hen talade? Han uppgaf namset på sin klient, Guichard från Lyon. Lagrange begärde få anmärkt i pro okollet, att de öfrige anklagade icke ville hafva något att skaffa med Crivetli och hans sofisterie:z tillika förebridde han presidenten att han lemnat denne advokat ordet iouan antlagelssaktens uppläsning, oaktadt han (oresidevter) dagen förut vägrat de anklagade, att yttra sig innen deana akt bhfvit uppläst. Han cch flere af hans ; tamrater yrkade derföre ett Nkaledes få yctva sig öfver åtskilliga puokter, som hade afseende på rättegången. Först erhöll dock adsokaten Menestrier ordet. Men då han förklarade sip uppträda för den avklagsde Molird-Lefebure afbröts, han af denne med den armärkniog, att han icke autoriserat honom dertill. Hvad! har ni icke skriftligen uppfordrat mig att åtaga mig edert försvan. — frågade Menestrier. ?Det var min afsgt svarade Mollard — att sjöf utföra mit försvar; men då lagen bjuder att man måste våra försedd med en iörsvarare, så bar jig för formens skull och med det vilkor astasit Br Menestrier, att han punkiligt rättar sig efter mins ins ruktiooer, och bio:t talar när jag så finner för godt och icke yttrar någoating annat än hvad jag tilllter honom at yitra — En salfva skratt följde härpå, och Hr Alenestrier gick sin väg. — Nu började Martin Maillefer åter orda. Han förklarade 2it framför allt annat miste frågsn om domstolens tompetens afgörass Då emellertid de auklagade sjelfve seke voro vuxna den utveckling, som fo:drades för en sådan fråga, så förnyade han den i förra sessionen framställda men då afslagna begäran, alt de försvarare fångarne sjilfve utett, måste (få u föra deras sak; i vidrigt fall förzlarade han, att de avklagade icke vidare ämnade tesa någon del i för handlivgarne inför rätta. — Ni har ingen sättighet att tala å de andre fångarnes vägnar? — ropade generaladvokaten Chegaray — men se anklagade förklarade att de instämde i hvad Maillefer yitrat. — Då domsolen nu var i begrepp att aft:äda, för ati fatta beslut i afseende på den af Crevelli framställda invävnisg, uppsiego de båda anklagade Reverchon och Baune och förklarade i alla de andses namn, och under bifallsrop af dera, (oaktadt presidenten och de Kongl. advekaterne förbödo dem att tala för andra än sig sjelfva) att de anklagade inför Frankrise och Europa protesterade mot hvarjs deltagande i sådare detaljtvister, och att de icke kunde underkasta sig de rättegångsformer allmänna lagen föreskrifser, emedan här vore fråga om en undantagsdomstol ech en rättegångsöidnving som likaledes vore exceptionell. Nu uppsteg Lagrange och uppiäste följande protest: Om jag på visst sätt frivilligt instälit mig inför eder, och icke först väntat till dess man skulle med våld släpa mig inför edert forum, så involverar dock ett sådant handlingssätt å min sida ingalunda ett erkännande af eder domsrätt. J:g och mina kamrater afva, derigerom att vi ivställt oss här, velat gifva nationen ett tillfälle ait se huru J trampen alla de anklagades rättigheter under fötterve, derigenom att J beröfven försvaret alla medel, al! kvaft och all offentlighet. Jag protesterar mot vär långvariga fångenskap, som bragt våra familjer till tiggarstafver; emot sjelfva det sär, hvarpå vi hållits fängslade, hvilket ruinerat vår helsa; mot.den spårrning man tillåtit sig mot oss i fängelset, hvarigevom man beröfvat-ess alla medel till vårt Underhåll, hiudrat oss att mottaga besök af våra vanner och kommunicera med våra försvarare; mot sjelfva inrättningen i denna sal, der jag förgäfves söker nigon verklig publik, under hvilken benämning jag endast kan erkänna våra bustrur och barn el!er personer af folket, våra jemnlikar — med ett ord, jag protesterar emot allt hvad ni redan företagit och vidare kan företaga med oss. Må ni, utan att höra os5, utan att vi fåti försvara oss, skicka oss till shavotten! — Under uppläsandet af denna protest bade presidenten förgäfves sökt afbryta Lagrange, ochsdå han slutat anmärkte Presidenten att han ieke hade ordet. Detta väckte munierhet bland åhörarne, och Lagrange ti!lade: det är mig likgiltigt om J tagen notis af min protest eller icke. Det varvinför nationen jag vile afligga den; jag ville kalla natfonen . till domare mellan eder och oss, ; och detta: mitt vädjande till henne skall förr eller5 senare vinna eehör — Härnå Afa väg