Aftonbladet – 19 maj 1835, sida 2

des reglor för saw manlefnaden blefvo ej allena erkände såsom nyttige, utan med hvar dag utsträckte sin tillämplighet, så öfvergick hvad som i början var ett tillfälligt stadgande till egenskapen af allmän Lag. Ett folk, som skall anges fortskrida på civilisationens bana, ökar således beldre, än minskår sina allmänna. lagar, ty sådant ådasagalägger, att hvad som rätt är, eller så betraktats blott i vissa fall, fått en allmännare utsträckning och yttermera stadga och blir således ett prof derpå att äfven . samhället vinner i.stadga.. Ingen annan rationell skilnad kan tänkas emellan allmän civiloch ekonomisk Lag, än den större: allmänligheten till. så väl personer som til och der: på grundade större grad afsstadga, ty ekonomisk är i or, dets vidsträcktaste hemärkelse all lag som rörer enskildtas icke criminella förhållanden. . Några exempel kunna upplysa härom, äfvensom att vissa föremål ingått och åter utgått ur våra gamla Lag-Balkar, ja äfven med förändring till namn, utan att man deraf förnuftsenligt kan draga den slutsats att de oföränderligen skola betraktas såsom varande af ekonomisk natur i den strängare meningen. Det var t. ex. 1 Sverige före 1734 års Lag en tid då konkurs måtte varit lika okänd till sak som till namn. Vid nämnde period var dock saken så utvecklad och allmän vorden, att 16 kap. HandelsBalken fick upptaga föreskrifter huru sådane mål skulle behandlas; med förbigående af hvad som passerade derimellan och 1798, anmärkes blott, att då utkom en Lagstiftningsproduki, som fick namn af Förnyad Konkurs-Stadga. Men år 18:83 utkom en ny med namn af Konkurs-Lag. Om det nu kan visas att äldsta tidens Lagstiftande makter i ekonomisk väg, d. ä, för vissa uppkomne fall stiftat en författning, en slags lex in casu (ty sådane äro de så kallade ekonvmiska lagarne) kan någon rimligen deraf vilja bevisa att icke Konkurs-Lag är och bör vara civil Lag? En simpel brotaxa, som nu är, och troligen erärdligen här i landet måste bli föremål för ekonomisk Lagstiftning emedan det är föga tänkbart att alla broar kunna bli lika och all byggnadskostnad enahanda, skulle och borde likväl upphöjas till Lag i ett Land der en sådan allmänligbet inträffade. Sträfvandet act få Lag för Bankväsendet och för allt hvad som behöfver stadga, torde således få anses för ott värdigt sträfvande, hvars motsats det är att reducera de lagar som redan finnas till klassen af ephemera Allmänlighet och större grad af orubblighet äro således hufvuddragen i en definition på civil Lag till skillnad från ekonomisk. Bör nu icke denna allmänlighet och grad af orubblighet gälla lika för utlänningen som för den inländske mannen i ett land, som vill erkänna allmän folkrätt? Huru länge sedan är det icke, som våra civila Lagar gifvit åt utlänningen en med inhemska män lika allmän och orubblig afsrätt oeh rätt att drifva köpenskap fastän Lagen till qvalitet och? qvantitet deri gjort inskränkningar? Huru länge hafva ej, såsom en inkråcktning på den fordna vandalismen, våra exekutive lagar erkänt en lika helig egande rätt för utländske män inom Sverige, som den vi ega hos andra hyfsade nationer? Gäller ej Exekutionsstadgan äfven för utlänningen, och hvad är en vexel Lag annat än en slags exekutionsstadga i vissa determinerade fall? Kan något exempel gifvas derpå att hos någon handlande nation VexelLagarne blifvit i ringaste grad formligen suspenderade eller att åtskilnad är gjord emellan utrikes och inländsk mans rätt? Jag bar icke varit i stånd att upptäcka det. Väl är det sannt att i England finnesjen serskild statut för utrikes och en annan för inrikes växlar, men i detta land der ingen egentlig codification finnes, der hela civila Lagen äfvensom d n ekonomiska, måste uppsökas i lösa stadgar, tillkomne tid efter an. nan, .skulle man likväl icke vilja erkänna att statuten för utrikes växlar är mera lättrubblig, att jag så må säga, än den för inrikes. Samma parlament och Konungamakt har dessutom gifvit båda sitt ursprung och Engelska folket lärer icke tillåta, att den förra blir en leksak i händerna på StatsSekreteraren för utrikes eller handelsaffärerne: Jag har hittils sökt egentligen visa att utrikes växellag icke bör vara en ekonomisk lag i den mening 89 S. R. F. omförmäler och jag kunde tillägga, att det mäste förefalla främmande för hvarje med vära lagar bevandrad person, kuru det ens kan ifrågasättas, att en lag; som bestämmer alla rättsoch processuelia förhållanden icke skulle l:kasåväl som executionsstadgan vara af civillags natur? samt huru, när den medgifves vara så för inrikes transaktioner, förhållandet skulle förändras för en utrikes växelstadga eller lag, skiljd från alla Mäklareordningar? Det åligger mig nu i korthet erinra, med åberopande af 1671 och 1798 års stadgar, samt förordningarne af 1734, 1746 och 1752, att R. 5. äfven under olika regeringsformer och epoker, ända till .798 städse deltagit i lagstiftningen om växlar, så insom utrikes. Att Svenska folket år 1798 fick emottaga lag af den nära nog enväldige Konungen är ett undantag, som ingen pu torde vilja åberopa, såsom skäl för det efter 1809 Statsmakterne imellan inträdde, nya förhållande: Sedan dess hafva väl R S, år 1815 eller -816 i underdånighet anhållit hos H. M. Konungen att han täcktes låta utarbeta ett nytt lagförslag för växelförhållande, men något öfverlemnande af deras lagstiftningsrätt bar jag utur det omnämnda Riksdagsbeslutet icke kunna inhemta; men sannt är att år 1816 den 7 Aug. under Konung Carl XII:s Regering och intill den 13 Juli 1818 då bröts isen till en lagstiftning, kvarom jag länge byst den öfvertygelse att den icke var enlig med grundlagen. Sant är äfven att Ständerna, långt ifrån att reklamera sin andel deri, läto bero vid de å!gärder af snörpning hvaraf derna utgjorde en till systemet hörande del. Märkvärdigt är likväl att:utom okunnigheten om vårt nya Statsskick äfven andra orsaker gjort det nära neg likgiltigt, hurudana lagar för utrikes växelrörelsen varit, under den tid Sverige icke egt någut fixt mynt. Endast ett slags växlar hafva kunnat under denna mellantid, existera, neml. sådane som af Svensk man dragas på utländsk i utländskt mynt och vice versa. Samtlige Kongl. Förordningar intill och med 1828 hafva också varit till sin natur nästan endast mäklare