Aftonbladet – 15 maj 1835, sida 2

rr rr (Insändt). REFLEXIONER I ANLEDNING AF EN ARTIKEL I STATSTIDNINGEN N:O 92 OCH FÖLJANDE UNDER RUBRIKEN: EN AF DAGENS FLÅGOR. Författaren af dessa reflektioner hörer ej till något: såkalladt parti, är hvarken Riksdagsman, eller Hofman, ellek medarbetare i någon tidning eller har någonsin varit i något af dessa förhållanden; han är helt enkelt en Svensk lardiman, som uppviktigt älskar sitt fädernesland, och som anser det högsta föremålet för all Regering vara ett upprigtigt, ouppbörligt sträfvande med alla krafter att bereda landets innevånares verkliga välgång och trefnad, hvaremot folkets skyldighet är, att så länge det märker ett sådant sträfvande hos sin regering, gå dessamma med all beredvillighet till mötes; men om det förspörjer motsatsen, bestämdt ålägga sine representanter att på ett lagligt, allvarligt och kraftigt, ehuru hofszmt sätt, göra regeringen uppmärksam på sina misstag; då det icke synes tänkbart, åtminstone för mig, att en regent ej skulle göra afseende på en sådan nationens otvetydiga klagan, och rätta sig derefter. — Men nu till sjelfva saken. — . Ändamålet med den långa, vältaligt skrifna, stundom på goda men oftast på skenfagra och falska grunder byggde resonerade artikeln i Statstidningen, har synts mig hufvudsakligen vara tvefaidt, ehuru många bisatser följt med, att neml. 1:0 att bevisa, att allt hvad nationen kan begära af StatsRådet består deri: att dess ledamöter i protokollet nedlägga reservationer emot sådane Konungens beslut, som de ej våga att offentligen gilla, utan att de kunna anses moraliskt skyldige att fr niräda sina befattningar, hvarken för det de förlorat sin Konung: eller nationens förtroende; och 2:0 att ej en egentlig ministerstyrelse, d. v. s. med ansvar för ministrarne, är passande för Sverige. Detta söker artikelförfattaren på mångfalldigt sätt bevisa, hämtande egentliga styrkan för sin sats ur historien. Äfven iag har med uppmärksamhet läst historien och gör det ännu någons gång, men har mycket litet funnit det demokratiska naiionallynnet uttala sig, alltsedan Torgny Lagmans tid, med undantag af de perioder få Svenska Allmogen under Engelbreckts befäl sökt att afskudda sig det nesliga ok, som utländskt välde, i s:mråd med några Svenska Adelsmän och Prester, pålagt dem. Väl ser man Szsvenska Allmogen stundom kallad till våra riksdagar sä väl af Sturarne som äfven af de första regenterne af Vasaätten, hvaraf i synnerhet Karl IX:de betjenade sig af Allmogen emot Adeln, likasom Sturarne och Gustaf emot AÅdeln och Presterne; men att vår Allmoge haft någon aning om hvad man kallar demokrati, har jag alI drig funnit. — BondeStåndet begagnades först af Konuvgamakten i förening med Städernas fullmögtige och en del af Adele att bryta hierarkien; 5 fort prestvaldet var fallet, börjades striden med biträde af tre ofrälse Stånden emot aristokratien, SOM skiljd ifrån det stöd den af den andliga . bierarkien kunnat bämta, äfven måste falla, då enväldet slutligen höjde sig på dem alla under Karl XIteDetta envälde föll väl åter efter Karl XII:s död, men det var aristokratien som då reste sig, ingalunda demiokratien. Väl fingo Bönderne utgöra ett Stånd på riksdagarne, men hufvudmännen för partierne voro alltid af den kögre Adeln, och de privilegier, som de trenne Stenden tillkämpade sig på det fjerdes bekostnad, visa tydligen frånvaron af det derokratiska elementet i sin äd!a bemärkelse, ty det kan ingalunda stå tillsammans med vidsträckta privilegiersa Gustaf Ill:dje kom, och med honom en ny fört ändring i styvelsesättet, fastän med bibehållande: ståndsindelningen. Ingen torde väl vilja påstå attiden i da demokratien. fastän harvosökt er MH MM 0 8 PC CC sm PI Troll v BI lt ta