Aftonbladet – 14 maj 1835, sida 3

De falske och rätte Polackarne. En hederlig egendomsegare i trakten af Makon, säger en Fransk tidning, bar pyligen blifvit lidande genom ett skälmstycke, som likväl är så likartadt med andra, hvilka tidningarne ofta i sednare tiderna berättat såsom tilldragne i andra lavdsorter, att det nästan synes obegripligt hur någon numera kan derigenom låta bedraga sig. En person kommer ridände på en så der temligen dålig häst och åtföljd af en betjent till en egendom vid Loch, för att smaka på egendomsegarens viner. Han blir väl emottagen och sedan han ordat något angående priset samt den goda varans beskaffenhet, utsätter han en dag, för att definitivt afsluta bandein. Han återkommer också nämnde dag helt bittida, Fiukosten, som ailtid är så vigtig vid stora sakers afslutande, framsättes, och herrarne sätta sig till bords. Men i detsamma bultas med hårda slag på porten hos den gästfria värden. Hvem kommer, frågar denne? Jo, Herre svarar betjenten, ?det är en fattig Polack, som gått vilse och som begär att få upplysning om vägen. Visa bonom rält, och gif honom detta 20 sous stycke. Nej, Herre han vill icke emottaga allmosa 3 men han säger sig vara hungrig och törstig och skulle önska att mot betalning få något att äta! Ett sådant uttryck af ädel stolthet, rörde genast obeskrifligen mycket den till häst resande vinhandlaren och hans känslofullhet meddelade sig äfren till den andre. Det är kanhända ett af desse ädle offer för sjelfständighetskriget det är en af Belvederes hjeltar, förföljde af heliga Alliansens Sbirrer och tvingad att öfvergifva Frankrikes otacksamma jord, der hans If icke en gång är i säkerhet, till följd af justemilieuns rädsla. Rätt träffadt, alldeles rätt; den olycklige resande är verkligen en martyr för Polska fribeten; han är son till. en General, som utmärkie sig i sista kriget; han nödgas söka att återkomma till Nordes, midtigenom tusende faror; ban måste således fördölja sitt namn, c., c. Men, för att bekosta heia denna långa resa, eger han icke, man tänvke sig det, mer än ett förgyldt frimurarekors, siradt med rubiner och smaragder i bömisk kristall; alltsammans värdt omkring 3! francs och han vet icke en gång bvart ban kunde vända sig, för att blifva af med det tillsådant pris. Den som skulle vilja låna honom, på en så respektabel pant, en lien obetydlig summa af ettbundra louisdorer, skulle derigenom tilivinna sig bans och hela hans familles eviga erkävsia. Utan att hafva ett bjerta med Moscovitiskt blod eller trångt som Franska justemileuvs; huru kunde man undvika att röras af en berättelse om sådane lidanden, och huru kunde man väl neka 2,400 francs till sonen af en Polsk Geveral, som bluit bar 600 mil hem: till sin fådernebygd och som, för ett ringa lån erbjuder en pant, det enda och sista minnet af sin ätts urgamla glans och rygtbarbet? Också kan ej den värde hästfrämmardens patriotiska cch filantropiska entbusiasm längre styras. Han drar upp en stor penningepung, öppnar den med en feberaktig och konvulsivisk rörelse; börjar uppräkna de hundrade louisdorerna, för att med innerligaste deltagande lemra dem till den ädle ättlingen af Pragas och Grochows hjelte. Men olycka öfver all otycka! fördömda glömtka! han har händelsevis ej så mycket på sig: han har lemnat det mesta i hotellet der han tagit in, uti Maconz; han har blott 1200 francs för ögenblicket, det gör ingenting. Den gode Herrn, som eger egendomen är förmögen; han är nog äfven så ädelmodig, att sedan han afhört den rörande berättelsen, fylla summan; han lögger nog till en lika summa till den, som gästen till häst skyndar sig att öfverlemna till främlivogea och innom två tiunmar skall denne återgälda, summan, ty mer behöfs ej för att komma till och från Macor; ja, för mera säkerhet och för att aflägsna från värdens tvekande sinne all anledning till oro, skall han behålla såsom pant, det sista minnet af den glans och ryktbarhet, c, c, c, det är: Korset