Aftonbladet – 14 maj 1835, sida 3

myndighet. Den unga herrn svarade mig: Efter ni befaller mig på det der sättet, måtte pi vara en öfverskärare eller embetsman? (Skratt). Jag är hvarken det ena eller det andra min herre, men jag är uppsyningsman, och ålägger er att draga er tillbaka. Det var tredje gången jag upprepade samma sak; då gaf han mig utan vidare omständigheter en käringkrok, och vips låg jag med näsan i gatan. Presidenten: Nå, och anföll han er äfven med hugg och slag? . Käranden: Jaa, hvad den saken anbelanrgar, så vill jag ba det osagdt. Svaranden: Nöå ! om ni inte anklagar mig för att ha gifvit er stryk, hvarför vill ni då låta mig böta för våld? Se här mine berrar, i två ord, hur saken förhåller sig! Jag brukar ofta besöka torgen för att sälja eller låna ut gamla böcker åt vissa fruntimmer, af hvilka jag vågar smickra mig med att vara fördelaktigt känd. Jag höll just på att låna ut den vackra pjesen: för sexton år sedany, då herrn der stiger fram med mycken hbögförnämhet och tillt2lar mig så här i en tragisk ton: Munsjör, hvad har ni för er? — Ni måtte väl se det, vill jag hoppas, jag lånar ut ett gammalt exemplar af för sexton år sen. — Aflägsna er, ni stänger vågen! — Hvem skulle min berre varia, som befaller mig att gå hirifrån?? — Min herre, jag är offentlig tjensteman! Jag tillåter mig nu fråga herrarna,ser den der ut han, som en offentlig tjensteman? (Skratt). Jag ville således fortsätta min lilla affär, io der blef annat kolorum! straxt tog herren der på sitt båll teg i min korg, jag på min sida höll den tillbaka, ban började dra hit, jag dit, och härs och tvärs! nå för att få slut på grälet engång, så slog jig benet undan honom, och gaf mig på flykten med min korg, för att inte komma i slagsmål med den der offentliga tjenstemannen, först och främst efter fruntimren med all gevalt bönföllo hos mig att jag inte skulle ge mig i handgemäng med bonom, och för det andra, emedan det kunde bekomma mig illa att ha något grums med en uppsyningsman öfver samma torg, der jag gör mina affirer; jag begaf mig alliså helt lungt i säkerhet, då i detsamma han rusar på mig som ett rasande lejon. Jag vet icke om ett sådant uppförande zanstår en offentlig tjensteman, och vidare har jag svårt för att anse en liten käringkrok kunna räknas för hvad man kallar slag?; slag skulle jag hålla för vara sådant, som sparkar, munfiskar kny!näfvebultar, pussetter, msgpuffar ct. ct. eller hur? (Allmän munterhbet, hvari äfven svaranden förenar sig.) Domstolen förvandlar, i betraktande af åtskilliga mildrande omständigheter, fängelsestraffet till böter, och fäller Munsjör Brunswck till 5 francs plikt. Ursäkta mine herrar! säger han under det han afträder, om det gör er detsamma att ge mig tjugulyra timmars fängelse, så fölle det sig för mig vida beqvämare än böterna; gudnås, vi lefva i en svår tid!? Presidenten förklarar domen fälld, och befaller honom afträda, hvilket han också gör, lika gladlypt som han kommit. En Hr Bertrand anklagar Ar Corbois i följande ordalag: Jag hade en vacker afton tillika med min bustru och dotter gått in på Kongl. värjan; en person kommer där och bjuder opp min dotter till dans. Efter rågra ögonblick blef jag varse att min dotters vis-å-vis dansade så kallade chahut; jag ville intet att min dotter skulle deltaga wi dylika oanstävdigheter; jag steg derföre opp och tillsade flickan att gå ur dansen. Då kastade sig den här herren öfver mig och trakterade mig med knytnäfvarne öfver ögat, som också sträckte mig till marken; fem eller sex af hans kamrater kommo omkring mig och började likaledes mörbulta mig; och jag är viss på, att om inte vakt hade ankommit, skul!e de stagit andan ur mig. Min hustru fick äfvea kännas vid det. Presidenten, till svaranden: Hvad har ni att andraga? Svaranden. För det första, att det alldeles inte var någon chahut, som jag dansade, utan en Robert Macaire. (Skratt). Vidare var det inte j:g som först anföll den här herrn; det var hans hustru, som började med att ge mig en sitopp vid örat, förebärande att hon inte tilläre sin dotter dansa med mg, ehuru flickan då för ögonblicket verkligen var min moiti? Då svarade jag: det är skada, att ni är en kiol: vore ni karl. skulle iao ha mer lust att