viklig, samt ändtligen, att en bedröflig och i mer än ett afseende beklagansvärd strid vore väckt om statsmakternas grundlagseuliga förhållande till hvarandra. Hvad sålunda blifvit anfördt, förekommer no mycket förnärmande Konungamaktens värdighet! Upphöjd öfver småsinnets ingifvelser, må icke denna makt någonsin nedstiga till hvardagslifvets ordstrider! Det sublima ändamålet för dess tillvaro, kan icke vinnas genom förtrytsamhet, harm och öfvermod, — känslor, hvilka b-klagligen kunna någongång stämpla den enskilte mannen, men hvilka alldrig låta förena sig med begreppet om den ofelbarhet, som utgör Konungamaktens grundidd. — Att Svenska Konungamaktzten skulle, på de af ifrågavarande Talare anförde skäl, vidtaga åtgärder, rubbande grunden för realisationens bestånd och föranledande en omstörtning i nu existerande rättsförhållanden, är en tanke, så oförenlig med de höga egenskaper, som allena kunna utgöra den urdersåtliga vördandens osvikliga grund, att då en sådan tanke blifvit, uti Preste-Ståndets, Banke-Utskottet tillhandakomne protokoller, producerad, Utskottet bordt inför Rikets Siänder ådagaltgga dess förkastlighet såsom princip —: vådan af dess tillämpniog från Thronen —: omöjligheten att förlika densamma med Hans Maj:t Konungens nyligen till Riks-Ståndens talmän högtidligen afgifne, officielt meddelade försäkran, med konstitutiorella samhällets begrepp, med Svenska grundlagarne och tilläggom äfven, — med sunda förnuftet. — För öfrigt anser jag att Banko-Utskottet bordt åskådligt visa, huruledes Rikets Ständer, af Konungens Rådgifvares handlingssätt, i frågan om upptagande af det vid förra Riksdagen beslutade jordbrukslånet, kuova hämta anledniovg att iakttaga högsta graden af varsamhet, innan S:änderne vidare söka att göra utländsk skuldsättning till föremål för någon regeringsåtgärd. Sanna förhållandet i nyssnämnde fråga kan icke förmörkas af inför RiksRätten afgifne advokatoriska förklaringar, och, af sofismer, som under vädjande till det rätta och sanna? kunna uttalas i Riks-Stånden. D:t qvarstår, utan hinder af Riks-Rättens dom, såsom ett varnande exempel på möjligheten att undertrycka den ena Statsmaktens — folkets rätt. Verkningarne deraf, har förbemälte Talare sjelf beskrifvit, då han erkännande, att Sverges statsskick hvilar på grundsatsen af två Siatsmakter, Konungen och Folket, jemväl förklarat, att desse Statsmakte., starke genom inbördes förening efter stadgad lag, förlora 1 kraft, vid öfverträdelse af de igenom lagen bestämda gränsorne.