Aftonbladet – 12 maj 1835, sida 3

föda. Jog kan icke bju:a en gäst att dela min tarfliga spis. Genom en hvalfgirg af jasmirer och rosor blef jag förd till porisa af benses trädgrdar. Bordet var dutedt för fir Parcevat och mg; vi skyndade oss att äla, men iIonan vi ännu bunnit siuta måltiden, lät Ladyn genom Leonardi söca, att hon västede mig. Jag skysdade till henne, och fann henne rika ur ea låeg orientalisk pipa; hon lät gifva mig en dylix. Jag var reden ven att se de fiaaste och vackraste damer i Orienten röka, ech fena altså ice mera nigootuing besynnerligt i denzaa behagligt vårdslösa ståiluing och den välJuktande rök, som 1 lata moln uppsteg frön en skön qvinnas läppar, och gjorde pauser i samtalet, utan att göra det mindre tifligt. Så fortforo vilinge att språka, och alltjemt om samma hemligvewsfuka favoriiämne, som sysselsalter tantarne hos uenoa utomordentliga qrinna, denna Circo i ösnis, sor påminner om foratid:ns rykibora trollq innor. Lady Esther: troslöror synas mig vara en skicklig, ehuru något oredis, blondaing st religiorerne hos de sär ) j skilta folk, bland hv Ika bon valt sin boning: hon är bemlighetsull som D useroe, hvilkas mysiska lära bon måhända ensam känner; uundergifven cch fatalistisk sisom Muselmannen, förväntande Messias, liksom Juden, och derjemte tillbedjande Caritus, hvers kärleksfulla sedolära kon bekänner. Lage härtill de fantastiska färgerna och de öfvernaturbga drömmarne hos en inbillningskraft, gexomträngd af Ocenten, och upphettad af enslighet och koniemplation, måhänds af nigra Arabiecns uppenbarelser och astrologiska profetior, och ni bar en bild af deuna upphöjda och besynrcerliga idgång, som det visserligen är lättare att kalla vansinnre, än att reda och begripa. N-j, denna qvinna är icke vensinnig. Voausinnet, som alliiör tydligt oaålar sig i ögat, ligger icke i hennes sköna och säkra blick; af varsinnet, som altid förrider sig i talet, hvars sommachaeng det ovilkarlig: afbryter genom plötsliga spring i tankan och excentrisk förvirriog, finnes iniet spår i Lady Estbers höga, mystiska, dunkla men val hållna, fast och säkert sammanbundna tal. Snarare skulle jag vilja säga att det vore en frivillig vansinvighet, som öfvergått till vana, som vet af sig sitlf och har sina skäl att visa sig såsom vansiorighet. Den höga beundran, hvarmed henses sville uppfyllt och ägnu uppfyller. de Arabiska brrgstammaroce, bevisar tillräckligt att deana föregifva sacsinn ghet blott är ett med:l. För menniskorra i detta undser!and, dessa klippersas och öknens barn, hvilkas inbilloicgskrafi är ännu mera glödande och stormig än horlizontena öfver deras sandfält och deras haf, fodras en Mahomets eller en Lady Stanhopes språk. För dem fodras samtal med stjernorca, profetior, under och syner! Lady Stanhope har genost förstått detta, genom den höga öfverlägsenhe:en af sin själ; men slutligen har hon, liksom alla med en mäktig intelligens begsöfvade menniskor, mhäsda bedragit sig sje!f och blifvit den första, som trodde på en symbol, den hea skapat för andra. Sådant är det, intryck, denna qvinna gjort på mig. Man kan icke bedömma henne och bestämms hevves plats med ect ord; hon är en bildning af oändliga dimensioner, Endast från bennes egen synpunkt kan man bedömnsa tenne, Detskulle icke förvåna mig om en dag, i eu nära framtid, en del af det öde grace i fu lbordan, com hon profeterar sig sj.lf: ett rike i Arabien och en thron i Jerusalem. Den minsta politiska rörelse i den trakt af Orienten hon bebor, skulte kunna upphöja henne på denna throv. Jag har — sade jig — blott en förebråelse att göra ert geni, newlgen att ni medalh för liten dristighet begagnat händelserne, och ännu icke drifvit eder lycka fram till den punkt, dit ni kunde föra den. — Ni 4alar, svarade bon, såsom en, den der ännu alltför mycket tror på mennisko-vilja och icke nog på ödetga cemotstånd!ga mkt exs:m; min kraft ligger i detta. Jag afvaktar detta öde, men framkallar det icke. Jag börjar blifva tll åren, min förmögenhet har ansenligt smält illsamman, jag är nu ensam och lemnad åt mig sjilf rå denna öde klippa, ett rof för den försie förvägse, sam vill storma min boning, omgifv.n af en skera trolösa tjenare och otacksamma slafvar, som sila dagar bestjäla mig, och mången göng hola mitt nf det är icke länzesedan dolk, sow jag mäste begarva för at stydda mitt bröst emot den kvif, en svart slaf, som jag uppfostrat, rigtade dersmot. Och likväl, under alla desom Länser är jag Ives: allt hvad mig händer