Aftonbladet – 12 maj 1835, sida 1

at: såsom: Domare tillämpa våra lagar, finner jag mig i dubbelt afszende pligtig att deltaga i diskussonen öfver förevarande ämne. Ändamålet med Brottmåls-Lagen är, att lemna skydd åt en hvar till person och egexdom, och hindra våldet, Lvarigenom aA!lmän eller enskiilt ordning må störas. — Tillämpningen af dessa Lagar förutsätter att någon är, hvilken klagar att han olifvit förorättad, och att en annan fones, hvi!ken tillfogat dylik oförrätt. — Jemvigten af rättvisa i Lagens bud fordrar, att den klagande må kunna söka och vinna upprättelse, u:an att den anklagade må blifva föremål tör förföljelse och förtryck, eller den sistnämde finna uti en förlångt utsträckt skonsamhet , tillfälle att aflägsna eller alldeles afböja påföljden af sin lagstridiga gerning. I sådant afseende stadgas äfven genom Lagarna, buru och i hvad ordning åtal i brottmål skola utföras, och den tilltalade derföre ställas till ansvar. Dermed står i sammanhang den fråga, om och när den anklagade må anses hafva förverkat personlig frihet. Bestämda föreskrifter i den delen finnas icke, och kunna det cj heller. Att missgerningsman, hvilken tages å bar gerning, kan inmanas i fängelse, är en grundsats, som ej beböfver vidare utveckling. Men säkerhet till person: och egendom vore ej väl vårdad, om endast de, hvilka anträffades i sjelfva utöfningen af ett brott, kunde fängslas. Också öfverensstämmer det med. föreskrifterna i 2 och 3 49 1 Kap. Straffbalken, jemförda med hvarandra, att fängslande kan äga rum, jemväl i andra fall än då den förmente brottslige tages å bar gerning. Igenom derefter skeende ransakninog och dom måste då utredas, huruvida skäl till fängslandet förefunnits: eller. icke. Emellertid gäller till efterrättelse hvad:lagen i allmänhet stadgar, nemligen å ena sidan, att missgerningsman ej skall tillåtas vara å fri fot, och å den andra, att ej någon må insättas i fängelse, eller beröfyas sin personliga frihet, utan att ban lagligen förvinnes om sådan brottslig handling, hvarigenom personlig frihet kan förverkas. — Det måste i de flesta fall bero af den. offentliga åklagare? dighetens omdöme, att urskilja om giltiga anledningar förefionas till någons häktande, innan han undergått ransaknivg och dom; och den, som kunde sägas hafva blifvit förnärmad i sin Personliga rätt, har ej och kan ej fordra annan eller bättre upprättelse än hvilken annan som helst, som haft det missödet, att Hlifva föremål för våld, som hvarje lagbrytare vågar tillåta sig. Något annat eller bättre skydd förmår lagen ej gifva, än ått den hotar med straff en hvar, som öfverträder bennes bud, och att hotet ej saknar fullbordan. Detta gäller så väl för anklagaren, som den anklagade, den häktade, och den som honom hbäktar eller häkta låter. Hvardera får, ex post facto, lida för hvad ban ilia gjort. — Men lagens hot, huru svagt blefve det icte, om väåldsverkaren, om förstöraren af allmän ordnoing och allmänt lugn motsåg att han vore för lagens väktare oåtkomlig, ända till dess dowaren, efter fulländad ransakning, fann sig i tillfälle att förklara honom skyldig. Alla anklagade äro ej brottslige, och äfven de brottslige äro menniskor. Konungess bifall att ransakningen må fullföljas om angifvet brott emot. 5 Kap. 1 8 Missgernings-Balken, kan rättsenligt anses icke gälla för laga skäl om den angifnes verkliga brottslighet, eller att han derföre borde beröfyas personlig frihet. Andra laga bevis fordras i den delen. Men det bägn, lagen måste förunna jemväl de angifne, må ej sträckas så längt, att den som blfrit försatt i lidande genom lagbrytares åtgärd, kall finna större! binder att vinna upprättelse, än den brottslige har att updandraga sig åtal och ansvar. Derföre stadgar ock lagen i allmänhet, hvad jag baft äran redan anföra, att oro någon mis:gerningsman ej skail tillåtas vara på fri fot, så skall ej heller någon beröfvas sin fribet, hvilken icke begått sådan gerning hvarföre han må lagligen fängslas, samt att deti öfrigt tillkommer en hvar som vederbör att, vid ansvar tillse och bedömma, att lagens föreskrifter och afsigter i hvarje törekomvsande fall varda fullgjorda och uppfyllda. J Någon rättsgrund hvarföre undantag, från hvad Lagen om brottmål i allmänhet stadgar, skail äga rum i det enda fall, hvarom handlas uti 5 kap. missgerning.balken, kan j:g för min del ej uppfatta. Det omtalade brottet är uti 1734 års Lag ansedt vara af så svår art, att det ovillkorligen borde straffas med lifvets förlust. , Vid denna Riksda har, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition. frå g blifvit väckt om den mildring, att dödsstraffet ej vore g villkorligt, utan fängelse å fästning i vissa fall äfven kuäde användas i bestämda grader, dock med. bihållande af brottets karakter såsom varande af svår beskaffenhet. Ett stadgande, att den anklagade, i det fall hvarom är fråga ej skulle få behandlas på enahanda sätt, som lag i allwänhet bjuder, innefattar ett indirekt förklarande, att brottet bör anses vara lindrigare än ardra brott och missgerningar, och är i st:id med hvad Rikets Sänder äfven vid den. na Riksdag derom förklarat. Vore meningen sådan hvarföre då ej öppet. utsäga den? Meningarna kunna vara tån gahanda, Öppet utsagda, kunna de försvaras och förklaras: men att säga ett, och mena ett annat, låter sig ej väl för. klara eller försvara. Man vill söka och finna stöd uti den tolkning man vill gifva åt Kongl. Brefvet den 55 Sept.? 1777, och de motiver, hvilka man anser hafva föranledt till utföraede deraf, samt det sätt, på hyilket nämda Kongl bref skäll tillförene blifvit tillämpadt. För min del för mår jag icke uppfatla annan mening af omförmälte Kongl bref, än den, som. ock uttryckes. uti tydliga Ordala ät Kongl, Maj:ts nådiga vilja var, att ransakning angående mål, som omtalas uti 5 kap, missgerniugsbalken ej skulle fortsättas vid domstol, utan borde; utan tidsutdrägt Pberättelse derom insändas till Justitie-Revision, då Kongl: Maj:t ville i Nåder bedömma, om, saken borde; nedläggas, eller ME ES ELSE JU IG