Aftonbladet – 5 maj 1835, sida 3

När jag från min cell Ser en stilla qväll Solen sig i hafvet sänka. Bön och kloster jag Glömmer natt och dag Bort i minnets ljufva stunder. Tid, som flycktat har! Barndoms sälla dar! O, I gröna svala lunder! Hulda berg, som skönjas der i fjerran blå! Aldrig, aldrig kommer jag till er ändå — Bön och kloster jag Glömmer natt och dag Bort i minnets ljufva stunder. Dock, jag har en verld Som är mera värd, Än den cellen för mig skymmer. Hon väl liten är, Jag dock herskar den, Öch om dit in små bekymmer Hitta vägen, tystar nog jag deras: röst. Rik är verlden: veriden är mitt eget bröst. Är ej denna verld Mycket mera värd, An den cellen för mig skymmer Sqvalpen, böljor små, Bullren — men ändå Kunnen J ej muren spränga! Ryt, förtviflan du — Ack, du ser väl ju Att till mig du ej får tränga. Kastar jag min blick på Krueifixets bild, Se, då ler min Brudgum kärleksrik och mild. Blott Rulla Sqvslpen, böljor små, Buliren — men ändå Kunnen J ej muren spränga. Tyst — var tyst, du röst I mitt sorgsna bröst, Nämn ej mer min hembygds dalar! Tiden är mig lång — — Stilla då en gång! Fåfängt du om hoppet talar. sitt Ave läsa, hö-a psalmers ljud, lugn sitt radband — får en Christi brud. Tyst — var tyst du röst I mitt sorgsna bröst Nämn ej mer min hembygds dalar! Så en enslig qväll Nunnan i sin cell Sjöng när solen ned sig sänkte. Efter långligt tåg Ankrad på sin våg Låg en seglare och blänkte Tåren sågs i Nunnans öga; hennes tro Denna stunden san sats: hon fått evig ro. Brustna blicken såg Hän åt hafvets våg Der bland stjernor seglarn blänkte. —n—n.