Aftonbladet – 29 april 1835, sida 3

prejeriets bojor, låtit hemta betydande partier deraf och sålunda satt sig i skuld, utan att förr än halfsa året derefter, och oftast ännu längre, veta stångjernspriset. Men nog härom — förhållandet fördrager icke någon reflexion. — Inseends numera rörelsens närmande undergång, tycktes Brukspatronerae, med nedstämda sinnen börja sin marknad och förnya sitt sfveotyr. — Jag kam ej gifva företaget någon annan beaämning;, ty, om man besinnar, att för I sit ordinärt stångjern på Upstads våg a2:ne ski tackjern icke kunna bekommas på samma våg, skall man saart finn3, att, med tillägg af fraktkostnaden, som efter lokalförhå!landen uppgår till 2 Rdr samt vsrierande kohlpriset från 2 till 33 Rdr Biko per stig, smideslön, Kronoutskylder, seglation, vågbamn-och-Stadsumgälder, försaljningsprovission, Utrikes tulln och konvoijafgifter m. m., mången Brukspatron och möjeligen de fleste smida snarare utan, an med vivs!, äfvensom att större delzn, under ovissheten om blifvande priset, men i förhoppning om någon behåilning blot:ställt sig för luxe och öfverflödige utgifter, hvilka medfört känobara förluster, äfvea för Götheborgs bandlande, som med förtroende lemnat medel till rörelsens fortgång, men nödgats återsöka en ringa ersättning i konkursmassorne. På sådant sätt bar tiden framgått, skakningarne hafva varit våldsamma, förlusterna kännbara och för den försigtigaste till den grad oundviklige, att den — icke till verklige Bergsmannens — utan till sin egen fördel mångårige Protektorn af tackjernspriset, måst äfven sjelf se sig i sådane massor tvingad till afskrifning, af den onaturliga vinst, som varit beräknad. — Nog af — Tidens lynne — den allt mer hotande faran — Försigtigheten, behofvet af räddnaing och en, icke för dagen nykläckt idd utan ett längre sansadt eftersinnande tycktes påkalla ett beslut, som skulle bryta de länkar, hvarmed rörelsen funnes fjettrad, och genom hvilken brytning förlusten, äfvensom vinsten af jernrörelsen, med tiden skola komma att delas lika, och den förre icke hädancfter, som hittills, falla eosamt på en korporation. De handlande från Götheborg infunno sig nu, som vanligt. Troligen hade de icke påtänkt några köpslu: såsom möjliga, ty sålana hafva för dem alltid ansetts vådlige, enär största partien j-rn lämnats i kommissio; men sedan de fingo höra det, af de större stångjernssäljarne fattade beslut, att köp gick framför kommission, afgjordes icke obsztysliga köpslut på Uppstads våg, som, eburu priset var ringa, till principen !ugnadsäljarens, och min öfvertygelse är, att Götheborgs handlande, hvilka, för sin risque böra förunnas en skälig förtjens!, skola nu och i framtiden finna sig mera belåtna med ett bestämdt köp, hvarigenom säljares och kö pares ömsesid:ga säkerhet skall finnas mera tryggad och jersbaadeln återgå till den riktning den fordom ägt och icke nedsättas till kommissionsvara, då, under en sådan tilidragelse, den, efter hvad erfarenheten visat, alltid ägt ett nominelt värde, hvaraf obehaglige följder träffat stångjerns-tillvertaren. Synbarliga fördelen af köpsluten visade sig ock genast; ty tackjernspriset, som förlidna året var 8 Rdr 24 Bko om skutebord per Stepp., men hvarwill man för i år fordrade ytterligare 8 sk. Bio el!er 3 Rdr 32 Bko per Skepp... måste deremot nedgå till 3 Räår till Skepp., och just detta bör öfvertyga brukspatronerne om nödvändigheten af stångjernets direkta försäljaing, till förekommande af ett onaturligt prejeri i tackijernspriset, under förevändning af stångjernsprisets blifvande favör. Något säkrare svar på frågan om Bank-inrättningen kan jag icke gifva, än hänvisa Dig till hvad tidniogsbladea redan upplyst. — Jag får blott tillägga, att denna Bank, med hvarje dag vioner och skall vinna förtroende, lifva rörelsen, lätta penninogeförlägenheten samt bereda möjligheten till företag, som annars aldrig kunnat påtänkas och troligen skall underlätta uppgörandet af de spannemå!soch tackjernskoaotrakt, som å Philipstads marknaden, hvilken lärer vara framflyttad till Januari månad, äro tilläranade. Så framgår tiden med sine förändringar och den kraftiga viljan skall alltid veta att afskudda sig förlägenbeten.