Aftonbladet – 29 april 1835, sida 2

Ae, VAR äg HH vu Illa AV ale AR VIA LLIYg MILS V BUD: — Hr RYDIN gillade äfven betänkandet; detta vore enda sältet, att utan synnerlig kostoad, förhjelpa Riksgäldskontoret ur dess brydsamma ställnivpg. Antingen måste man begagna denna utväg eller ingå på utlävdsk skuldsättning, och talaren föredrog det förra. — Hr HALLING: då man, under förlidit år, hade så många brydsamma öfverläggninger om realisationen, hade talaren ej trott, att ett sådant förslag, som detta, skulle kunna komma i fråga. — Den starka:te garantien för realisation låg deruti, att Svensken borde vara trodd på sitt o:d; man hade gifvit hvarandra så godt som handslag på, att 1cke någon inblandning mellan Banken och Statsverket vidare skule äga rum. Derföre hade man äfven frångått att på banken anvisa stora och lilla kreditiverne. — Allmänheten och utlänningen hade rättighet att fordra ordhåliighet, om man af dem skulle äga rättighet fordra förtroesde. — Vore det nu rätt att bryta det förut fattade beslutet, genom att medgifva detta kreditiv? — Man hade sagt att det vore orimligt att ej riksgäldskontoret skulle äga samma rättighet till kreditiv, som vissa enskilte personer; talaren ville härvid påmiuna, att han alldrig velat medgifva desse enskilte kreditiver under realisationens barndeoemsdagsr. Då han ej kunnat tillstädja dessa, kunde han än mindre gilla kreditiv för Riksgäldskontoret, som icke hade någon sådan säkerhet att lemna. Den föreslagna och omtalta säkerheten består i statens fordringar, och dessa stå i vida fältet. Men om man äfven kunde antaga att de voro selida, huru skulle de kunna realiseras? — Talaren uppmanade Ståndet att noga besinna, att man nu vore på vägen att taga det första steget — det skulle troligen icke blifva det sista. — Afslog helt cch hållet betänkandet. — Hr LANGENBERG sfgaf ett skriftligt yttrande emot bifall till förslaget, hufvudsakligen på samma skäl som talaren vid mötienens remitterande anfört. — Hr EKERMAN ansåg sig härvid i första rummet böra afse banken, och ej de följder kreditivets beviljande kunde komma att medföra; talaren trodde ej att dessa för banken kunde blifva vi diiga, men hen vore öfvertygad att hifall till betänkandet skulle gifva en stöt åt bankens förtronde i allmänna opinionen och på sådan grund, kunde han ej tillstyrka detsamma, Herr ARNBERG, ZANDER, SAHLIN, LINDERHOLM, STRELENERT, HALLGREN, LAKE och JUSTELIUS yttrade sig alla emot betänkandet. Hr GRAPENGIESER kunde ej finna att någon inblandning här vore i fråga, och mot vilkor att säkerhet af Riksgäldskontoret presteras, Mföll han rättighet till kreditiv på Banken. — Af samma mening voro Hrr LUNDIN och FORSSBERG. Hr HELSINGIUS afgaf ett långt anför:nde, som slutade dermed, att talaren begärde preposition på bifall till betänkandet, fastän han förklarade, att deras mering, som yttrat sig emot kredtivet, hade många goda skäl för sig. Man började genom den ifrågavarande å:gärden en bana, som vis erligen kunde ko mma att slutas vådligt. Men sådant berodde af kommande Ständer, och deras åtgöranden kunde vi ej förekomma. Talaren hade valt emellan Hrr Nordenankars och Weerus förslager, och af tvänne onda ting ansett sig böra välja det bästa, hvarföre han antagit detta. — Häruli instämde Hr FRODELL. Hr HESSLM: utan att inse någon så synnerligen stor fara vti ett väl ordnadt fondsystem, kunde talaren dock ej annat än finna det vara bäst, om penpningirve kunde fås inom landet. Då man derföre föreskrifvit, att Riksgäldskontoret skulle upptaga låa på kortare tider och mot lägre ränta, så borde man äfven sätta dess styrelse i tilfälle dertill. Den nu ifrågavarande åtgärden kunde ej anses annorlunda , än som beviljande af kreditiv åt en enskild associstionp. Riksgäldskontoret hade en egen styrelse, likaväl som Banken. Talaren kunde ej finna att någonting riskerades då säkerbet af kontoret måste ställas, och biföll alltså betänkandet. Hr LEFFLER ogillade motionen och önskade att denna fråga måtte afgöras i sammanhang med Stats-Utskottets betänkande N:o 445. deruti Utskottet förklarat att det ifrågavarande kreditivet icke vore af någon nytta för Riks gäldskontoret; Hr PETRE: Vännerna af Statslån, och en stor del af dem, som sätta sig deremot, hade här gjort gemensam sak för att undertrycka motionen. Det vore naturligt, att de dervid handlade af olika motiver. Etmwedlertid instämde de med bvarandra i skildringen af motionens syftning och sannolika påföljder, s-m de uppdragit med så svarta färger, att många kunde, af mindre anledving, intagas af förskräckelse,. Utan att kunna dela roånpga andra talares farbågor, cch utan att misskänna det goda och nyttiga som låg till grund för motionen, kunde talaren dock icke bifalla betinkandet, enär han deltagit uti afgifrvande af Stats-Utskottets derom på anförda skäl meddelsde, afstyrkande utlåtande. Dertill kom äfven en annan bevekelsegrund. Talaren bade ej kunnat förbise det förhållande till den andra statsmaktep, som uppkommit allt sedan Rikets Ständer fattade sitt beslut, att låta Banken förblifva, såsom tillförne oafhängig af Regeringen. Maissnöjet bäröfver hade uppenbarat sig uti åtskilliga under Riksdagens lopp timade händel:er, ty värr, alltför väl bekaota att kunna undandragas den allmänna uppmärksamheten. Blind de många försök, som blifvit giorda i ändamål att på ett eller annat sätt inrymma Regeringen makt öfver Banken, igenfunnos några uti de öfriga Banke-Utskottets betänkanden som i närvarande ögenblick hvyilade cafgjorde på Ståndets bord, Det vore uvnder sådane omständigheter synunerligen oklokt att gifva den andra Statsmakten äfven den mäst aflägsva anledning, att på grund af 16 SR F. vidtaga någon åtgärd, i afseende på Ständernes Banken rörande beslut. Man borde vara på sin vakt att icke på minsta sätt gifva pris på sig, cå man nogsamt vet, att denca Siatsmakt jätteligen kan, i omförmälte fa!l, gå till den ytt tighet, som vid tillhanden. Då talaren derföre afslog motionen och hetänkandet, vore det honora angenämt att kunna yttra den förhoppning, att Riksgäldkontoret sannolikt skall reda sig utan det ifrågavarande kassa-kreditivet. Utsigterna i detta : p . . mr mo nm ma eka e2 lecgevänanda an a 2. Hidnnanke