Aftonbladet – 28 april 1835, sida 1

dom , och bestämma huru mycket man vill taga ifrån henne. Den tredje utvägen I kunnen vidtaga är att förklara, att den ena religionen icke skall äga större fördelar än den andra, utan förhållandet dem emellan bestämmas i enlighet med hvad den hedervärde ledamoten för Dublin (OConnell) anser rätt och billigt, icke just precist efter hars ord, men dock i öfverensstämmelse med hans yttranden i allmänhet. Vi måste då tillintetgöra hvarje gynnad trosbekännelses öfvervigt, och kuona efter beh:g förläna kyrkan egendom eller ej. Fjerde utvägen är slutligen att till den religiösa tvedrägten lägga stridiga ekonomiska intressen, att ingenting ordna, utan lemna kyrkans egendom till rof och byte för alla. Den ädle Lordens motion innehåller allsingen plan, och det synes aldeles icke vara afsigten att uppställa någon grundsats, efter hvilken frågan i afseende på ett öfverskott af kyrkoinkömsterne skulle kunna afgöras, utan man åtnöjer sig med att påstå, att ett ivbilladt öfversko:t skall användas för ett ouppgifvet och obestämdt(?)ändamål, och sådant finner man för godt att kalla ett afgörande och slutligt arrangement. Och kunden gå ännu längre, om det vore möjligt för ett menniskoförstånd att ut!änka någonting mera oredigt, och genom edra argumenter understödja den tredje utvägen, hvilken i min tanka har tendensen att tillintetgöra den herskande kyrkan i Irland, men sedermera skygga tillbaka för att handlai enlighet med edra egna gr undsatser och bedja oss intaga den ställning I finnen Eder icke kurna bibehålla. (Lfliga bifallsrop.) Men det är redan illa nog att säga åt Irländska folket: vi vilja icke allenast icke bestämma beloppet af öfverskottet, men ej en gång avgifva på hvad sätt öfverskottet skall tillvägabringas, utan öfverlemoa detta åt styrelsens godtfinnande; vi vilja ingenting annat än bott förklara, att om ett öfverskott finnes, så stall det användas för ett ändamål, som icke närmare besämmes. Om protestantiska kyrkans anhängare til!växa i antal, då kommer allsingen lätt nad i bördor katholikerne till godo ; men aftaga deremot protestanterne, så komma keatbolikerne att deraf draga fördel, då skola de icke längre blifva tyranniserade, och alltså måste det blifva katholikernes intresse, att, så mycket i deras förmåga står birdra tillväxten af det religionsparti, som annars stulle komma i åtnjutande af kyrkans inkomster. Men nu befinner sig Irland just i deita ögonblick i ett tillstånd f jäsning Hetta, köld, och torrt och vått kämpa der om öfverväldet det felas biott ett sådant bes!ut som detta, för att förvandla landet till ett kaos. För att förebygga en sådan olycka, är det min föresats att välja den första utvägen, att yrka kyrkans rättigheter sådane de nu, enligt lag, bestå, och allt hvad jag beger är ait det måtte tillåtas mig att lugnt och utsn passion få framlägga de grunder, som bestämt mig till detta beslut. Försvaret för de nuvarande förhbållanderne inom Irländska kyrkan grundade talaren på de rättigheter, som blifvit protestanterne i Irland tillagde genom parlamwentsakter i sednare tider. Han hänvisade till Unionsakten, som hade karakteren a ett fördrag mellan Storbritannien och Irland, och genom hvilken den lagstiftande makten i det sistcämde landet väl frånträdt sina rättigheter att särskilt och för sig utöfva denna funktion, men hvilken akt ingalunda öfverlemnat åt det nya gemensamma parlamentet rättigheten att förfoga rörande Irländska kyrkans egendom. Den stadgade deremot, att den herskande kyrkans fortfarande och upprätthållande skulle anses såsom en väsendtlig och fun damental del af unionen. Den andra vigtiga lag, sem här bör komma i betraktande, är emancipationsakten af år 1829, hvilken väl icke i ordets vanliga bemärkelse kan anses såsom ett förd:ag, men hvars gynnande stadganden i afseende på katolikerne visserligen äro oåterkalleliga, hvarföre man också billigtvi; måste antaga, att den garanti samma akt irnefattar för den herskande kyrkans säkerhet!, är lika oåterkallelig; ty der stadgas uttryckligen, att ingen af de förmåner, som tilläggas katolikerne, får begagnas till försvagande eller tillin-tetgörande af den protestantiska kyrkan. För det tredje förtjenar slutligen den 1833 antagna akten rörande en reglering irom Irländska kyrkan. att här tagas i öfvervägande. Genom denra akt, sona varit p:otestanterne i Irland till stor förargelse, hade 10 biskopsdömen blifvit upphäfda, och beslut fattadt om alla sinekurers afskaffande; och dessutom EA a 1 ee