Aftonbladet – 27 april 1835, sida 2

(Insändt). OM STATS ADMINISTRATIONER. Inledning. Hvar och en enskild, som har omsorg om sitt väl, vårdar sina angelägenheter. Han bergknar tillgångar, mäter derefter utgifterna, och efterser möjligheten af en laglig ivtägt, såsom grässen för förmågan att fylla behofven, hvilka måste lämpas derefter. Så — vore väl också reglen för den allmänna hushållningen, för Staternas Ekonomi; men huru sällan följes der en regel, hvaraf Axiomet är för talande att låta sig bortsofistisera med de vanliga inkasten; att annorlunda förhåller sig den enskilta hushållningen än den allmänna, o. s. v. — Nej — alldeles icke; utan i anseende till Scalan. Men principen är densamma i båda. Utgifter och inkomster måste jemkas efter hvarandra, och som den enskilte måste lämpa de förre efter de sednare, emedan han ej får ovättvist tillgripa andras tillgångar, så måste Statsförvaltningen så uppgöras, att den bir-sig utan att förnärma de skattdragandes förmåga eller rätt. Vill den enskilde icke afse denna regel, så vödsakas han tillgripa andras egendom genom de tvänne utvägarne: stöld eller bedrägeri. Förbiser staten denna regel, så ingår hon med sökande af tillgångar för utgifter, som kunnat besparas, uti ett ännu högre brott, nemligen det, att af medborgare utprässa bögre skatter än de behöflige, och detta är då ett slags rån; ty det sker med magt och den värnlöses rätt, förolämpad, kan hämnas blott med förbannelser, och den svalnade känsla för fosterland, som är första grundvalen till Samhälsupplösningen. Ibland de många bris!er, som anklaga de flesta af nutidens Statsstyrelser, är den hufvudsaklig, att ej måtta utgifter efter tiligångar, och desse efter folkens förmåga att, utom sjunkande välstånd, bära utskylder. Patria ubi bene, ar en gammal sanning. Der fosterjorden nekar sina barn utkomst och trygghet för dem och hvad de äga, der hemskas missnöjet någon tid, kufvadt af det väpnade våldet; men det utbrister slutligen antingen i öppna Statshvälfninvgar eller söker det en annan himmel och bittre utkomst. De talrika utvandringarne till Amerika och en del af Asen, äro i vår tid säkra vittnen att sidant är förhållandet i flera af Euroas stater. Månne det ej vore tid, att Regeringar och deras Ledare något närmare grundade öfver läran om en klok Statsförvaltning, om möjligheten af bespariovgar deruti, för att lätta folkens sträfvande till välstånd? Skulle det vara ett så otacksamt yrke ait allvarligen sysslosätta sig med detta visserligen torra, men tillfredsställande ämne? Är man ännu icke öfvertygad derom, att lättsinne och flärd i förvaltnviogsåtgärder, fö.st verka liknöjdhet hos folken, hvilka under denna sinnesstämning visserligen någon tid kunna hällas i apathie, ett statiorärt tillstånd, men som lika säkert snart öfvergår till den förtrytsamhet, att deraf följer oro, throners eller personers uppoffring och någon gång en fullständig statsomstörning? Äfven i vårt land är historiens röst derom varnande. Alltid ha myntoredor och obilliga skatter varit sigvalen till kathastropher cch ofta orsaken till dem. — Nar Carl XII för sina ursinBiga krig tömt folkets blod och krafter, och beskattade det med mynttecknen, hvilka bortsopade allt reelt mynt ccb bedrog med en prägel utan värde, så var missnöjet färdigt — det väpnade en lömsk hand; och han föll. — Då, efter ett krig, exempellöst i det afseende, att Sverige utan all främmande hjelp förmådde att 1 ett anfallskrig emotstå Ryska kolossea och behålla Finland, oagtadt föräderiet i dess armee, och sluta fred efter en utmärkt sjöseger, Gustaf III behöfde folkets bidrag att godtgöra kiigskostnaderna, fanns bördan öfver förmågan att den bara. Oförnöjsamheten växte och slutligen vågade mordet fälla hans erson, just då, när hans planer nyss utstakat och skulle börja verkställigheten af Sveriges emancipation undan ett välde, tilläfventyrs mera otande än man törs sc. När Gustaf den IV Adolf lät som slagtoffer kringföra många tusende Landtvärns-ynglingar att möta brist och död , teg Man ännu. Men då hans oberäknande förmäleahet påbjöd krigsskatten, blef klandret högljudande, gaf en elektriss stöt at allmänna tänr Ia 8 crtanle att inoen FÖSt hördes till hans