Aftonbladet – 25 april 1835, sida 2

besatt. Månne icke härigerom just medgifves hvad vi nu fordra? Är icke här beviset att ett öfverskott förefinnes? Hvad skolen J göra med detta öfverskott? Ledamoten för Lancashire (Stanley) skall svara eder: fordela det bland det öfriga presterskapet. VWVerkeligen! Men hur kom det till, att J aldrig drömden omen sådan fördelning, innan vi fordrade (ty det är rätta ordet, vi fordra) en ny reglering? Icke ringaste tecken till medldande med de stackars pastorerne med 75 L om året, och deras sväliaode familjer, förrän fråga blef att indraga något af de rika sinekuristerna; goda, hvilket J kallen en uppoffring; men till och med för dess eget bista, måste en opsration ske på den uppsvälda, vattusigtiga Irländska kyrkan. Jag möter eder åter med den nyssnämnda billen. Denna bill gjorde af med tio biskopsdömen — tio biskopsmössor föllo från hierarkiens hufruden för en enda knuff. (Skratt.) Kände väl den högvälborne Barone!en någon religiös änger och ruelse, när han lemnade sitt bifall till en sådan radikal åtgärd? Talaren ville blott taga till ex:mpel ett erda stift, för att visa buru Irläcdska kyrkan frossade med denna verldens goda. Erkebiskopen i Armagh hade 17,000 L. om året i bruttoinkomst, och beräknade i nettoproveny 14,c00 L. Betänkandet föreslog att denna summa måtte nedsättas, och fördelning ske af öfserskottet mellan det öfiiga presterskapet. Var det väl biligt att vägra anslå detta öfverskott för folkuppfostran ? Behöfdes väl ett betänkande från en kommission, för att. afgöra, huruvida en biskop skulle hafva större inkomster än en af rikets domare, eller om en ärkebiskop horde vara bättre betald än Lordkanslern i riket? Voro de tjenster biskoparse gjorde mera värda än domrarnes? Vore icke erkebiskopen af Armsgh med sina 14,000 L. om året, och biskoparne med deras å gooo L., hvardera alltför väl betalt:? Hade de icke för mycket? Hvad var det väl de drogo lön för? Att upprätthålla och utbreda protestantiska religiosen i Irland Talaren behöfde icke fråga om de uppfyllde ändamålet med deras ursprungliga till sättande; hvar och ens, som kände Irland, viste att de icke gjorde det. Förhållandet var, att protestantiska kyrkan i Irland på det högsta står i strid med folkets känslor; den är i dess sinne sammanväxt med förtryck och grymhet; det var ett dyrt monument af nationalolycka och förnedring. (Hör, hör.) Den var antinationel till sin priacip, antipopulär till sin verkan. Den behöfde reformeras, och, talaren önskade för decna kyrkas eget bästa, att den måtte undergå reform. Den bögvälborne Bironeten, Skattkammarkanslern hade sagt, att han skulle understödja Ir!ändska kyrkan; och nästan i samma andedrag hade han sagt, att ban skulle föra landets styrelse i andan af den reform, som ägt rum i kon stitutioven, litsom reform kunde vara reform, såvida den icke allraförst rörde vid vavskapligheterne i Irländska kyrkan. Talaren ville fråga Baroneten, om icke Ir ändska folket vunnit en tillökning i kraft genom reformbilien? Månne icke reform, i deras föreställaing, endast var ett medel, att rätta missbruken inom kyrkan? VWVoro icke 63 af Irlands representanter för den motion, kvarom nu öfverlades? Var icke detta ett tillräckligt bevis huru nationen tänkte i denna fråga? Betydde för den ädle kanslern nationalkänslan detsamma som intet? Talaren ville fråga hopom och Huset, huruvida den, som medgaf katholikernas emancipation, emedan folket fordsade den, borde vägra alla koncessioner i förevarande fråga, och derigenom sätta tillvaron af hela den sdministration, hvars chef han var, på spel? (Bifallsrop.) Den ädle kanslern bade förklarat, att han ämnade göra det. Han hade svarat talaren på förhand. Han (Sheil) ville säga honom, att han var en man icke af det närvarande utan af det förflutna. Hen lät händelserna taga -försprånget. Hen stannade efter, under det de framskyndade med jettesteg, och hunno måle:. Ban arbetade och sträfvade förgäfves bakom dem. Hans förhållande i emaxvcipationsoch refermfrågorrve visade detta tydligt. Den ädle baroneen bade nu kommit till Irlindska kyrkofrågan. Desna fråga som varit en graf för så många minisierer, skulle äfven blifva det för hans, såvida han envisades sitt beslut.? (Forts. e. a. .)