Aftonbladet – 24 april 1835, sida 3

Engelska Toryministerens fall. Hvilken dag af jemmer och bedröfvelse för alla konservativa randades icke den 8 April 1835! Den stolta muren, Wellington och Peel, som de upprest mellan sig och det påträvgande tidehvarfvet, för att undan dess helgerånanse tillgrepp konservera — deras bördsrätt, deras privilegier, derassinekurer, — i ruiner föll han, ock ligger der till varning för det högmod, som i den trodde sig änd:ligen hafva åter fått ett fäste mot folkets fordringar. Hvilken jemmer och ve var det icke för alla de klokt beräknande statsmännen, att denna konitiga byggnad, hofvens hopp, d:plomatikens mästerverk, skulle sprängas sönder genom tryckningen af en nationalvilja, upplyst, lugna och kraftig i medvetandet af sin rätt; — att Eogland åter skulle få andas fritt, och med Evdgland afven andra folk i Europa se hoppet å nyo uppgå och skicka sina strålar genom den qväfvande atmosfer, som reaktionen i fyra år småningom allt mer: samlat omkring dem. Fiden, som en tid varit insöfd genom den narkotiska behandling man tvingat den att undergå, har än en gång vaknat med det förfsrliga ordet reform. Det kan ej nekas, att den Europeiska konservatismenos plan att spela öfver den stora striden mellan mörker och ljus, mellan godtycke och frihet, till ett sådant land som England, der de praktiska resultaternva, i fall det gamla vunnit seger,skulle hafva blifvit af en så omiäilig vigt, var djupt och väl anlagd. Julirevolutionen hade under Konung Ludvig Filips och hzns doktrinärers konsterfarna händer till en stor del blifvit afklädd det förfärande, som vid dess början bragte så mången thron att darra, så månget usurperadt intresse att frukta för dess närmaste framtid. Väl stred man i Kammaren om theorier och abstraktioner, men en republik med bilor och jakobinermössor, skickligt framhållen för medelklassens uppskrämda iabillning, var den trollkraft, som uppehöll status quo och ledde de stundom brusande vågorna in i justemiZeus lugaa hamn. De konservativa hämtade andan. I England deremot hade revolutionen frambragt någonting praktiskt: Parlamentsreformen, med all dess inneboende kraft att afbjrlpa de missbruk, som under sekler hopat sig i kyrka och stat, och att förvissa landet om ett jemnt och lugnt framskridande till ena god: styrelse. Det var här, som faian stod för dörren, här som den stora siriden måste kämpas. Ingenstädes var aristokratien så mäktig, hade den så mycket att förlora som här; ingenstädes åtnjöt det högre presterskapet denna verldens goda i ymuvigare mått. Men allt var vanskligt, trygghetens behag saknades vid hvarje njutning, så länge ännu detta förfärliga reform-maschineri var i gång, som någon ond ande tycktes hafva uppfunnit för att jaga lugnet från så månget högvördigt bröst, och med ängslan fylla hvarje Lord, som hade sist eller de sinas namn så pensonslistan, De sågo derföre i parlamentsreforiaea en verklig helvetesmaschin. Att få deana machin att stadna, se der det stora målet, det säkra medlet att äfven bringa ur gång hvar och en mindie, som i andra länder kunde hota de bestående missbruken. De mäktige gingo till råds; de funno Eogland i lugn, dyningen efter Julibändelserna i Frankrike bade lagt sig, i Tyskland hade tryckpressen öfverallt blifvit iklädd censurens tvångströjaj reformvännerna voro efter den vunna segren söndrade genom olika åsigter, och ministåren, sedan Greys och Althorps afgång ännu oförsökt, utan fastheten och styrkan af redan förvärfvad popularitet. — Nu eller alldrig! tänkte derföre de konservative — och Tories sutto åter vid styret. Huru stor den officiella glädjen häröfver blef ifrån ena ändan af Europa till den andra är väl bekant; man glömde för ett ögonblick alla sina parlamentariska motgångar, sökte nedsvälja förtreten öfver vägrade anslag och boppades allt af en framtid, som uppgick under så lyckliga auspicier. Huru grymt har icke ödet göckat alla dessa förhoppningar! De mäktige, de starke, som skulle hejda tiden i hars lopp, ligga slagne på fältet, och obetvingad iramgår den väldige reformatorn, att utföra sin roll i dramat af mensklighetens utveckling. Det lugn och den sans, hvarmed han börjat sitt stora verk, synes utgöra det säkraste tecknet till hans blifvande seger; det är endast genom frångående af denna karakter, han ännu en gång skulle misslyckas, och de: är endast denna fara, som hvarje vän