STOCKHOLM den 2 April. Den i går ankomna utländska posten medförde tidnivgar från Piris och London at den 10, samt från Hamburg af den 14 dennes, Utgången af Tories vansinniga reaktionsförsök , under Peels och Wellingtons baner, har blifvit sådan, som var att förutse, allt sedar reformprincipen i det nyvalda Underbuset visade sig ännu äga öförsvagad lifskraft och spänstighet — hela mimsteören är upplöst, och England således åter befitadt från oligarkiens välde. Det var voteringarne öfver Lord Russells motioner rörande Irländska kyrko-inkomsterne , som slutligen frambragte denna stora händelse. Sedan underhuset den 7:de, med 285 röster mot 258, antagit det förslag Lorden framställt såsom en följd af sin första redan bifallna motion i denna fråga, nemligen att Huset skulle förklara sin åsigt vara den, att ingen reglering i afseende på tionden i Irland kunde leda till något tilifredsstallande resultat, utan att den vore byggd på grundsatsen af öfverskottets användande till folkuppostran , funno ministrarne att allt hopp för dem var förbi att leda denna angelägenhet i konservatif rigtving, och beslöto derföre att icke längre spjerna mot udden. Den 8:de på f. m. hade Sir Robert Peel! en konferens med Konungen, och om aftonen förklarade han i Underhuset, att han och alla hans kamrater resigverat, och endast bibehöllo embetssigillea till dess Konungen utnämnt deras efterträdare. Samma förklaring gjordes af hertigen af Welliogton i Öfverhuset. Sir Robert beklagade på det högsta den nödvändighet, som tvang honom att afträda från styrelsen, och yttrade att han gjorde det, emedan han ansåg enligt med författnicgen och var fullt öfvertygad derom, att ingen regering kunvde leda förvaltningen tvertemo majoritetens i Underhuset bestämdt uttryckta mening , och att det således skulle hafva varit ett fruktlöst försök, att, med en sådan opposition emot sig, som den af hvilken minisicren nu i flere veckor blifvit slagen den ena gången efter den andra, söka ännu längre stanna qvar vid styret. Dagen efter sedan ministrarne resignerat, skickade konungen efter grefve Grey, och hade med honom en konferens , som räckte tvenne timmar. Det säges att han vägrat åtaga sig bildandet af det nya kabiaettet, och hänvist Konungen till den af honom för några månader sedan så snöpligt afskedade Lord Melbourne, bvilken hårda nöt H. Maj:t äfven fått finna sig vid att bita på. Lorderne Melbourne och Landsdowne hade den 10:de, i sällskap med grefve Grey, haft ett långt företräde hos Konungen, men något resultat af deras öfverläggningar var ännu icke kändt bland allmänheten, vid sista postens afgång. Det tros att Melbourneska kabinettet, med en och annan förändring i personalen, åter . kom