Aftonbladet – 13 april 1835, sida 1

Sjela vv svida Lillskjuld: —YVYldare ar det ell mIsSsSförstånd, att tro desse föreningar kunna skaffa delegarne någon pekuniär vinst eller andra förmåner än dem af nedsatt ränta, af trygghet att ej uppsägas, och af vinsten att med en ringa afgift småningom amortera sin skuld. Visserligen skola dessa fördelar direkt och i första rummet tillfalla delegarne, men verkningarne af dessa inrättningar skola ej stanna inom föreningarne, utan i mångfaldiga kanaler, om än småningom, sprida sig, icke blott till andra jordegare, utan till näringsidkaren, och alla öfriga medborgareklasser. De kapitaler som nu äro genom inteckning fästade, skola i och med detsamma dessa sednare af föreningarna öfvertagas och inlösas, släppas löse, och då det ej är tänkbart att de komma att skrinläggas, måste de äter utgå i rörelsen och komma andra skuldsatta tillgodo. Lyckas föreningarna att nedsatta räntefoten, så skall denna verkan äfven sträcka sig till öfriga skuldsatte, både jordbrukare och näringsidkare. Således kan man icke påstå, att smärre jordegare uteslutas från delaktighet af fördelar, som väl beredas genom hypotheksföreningsr, men innan kort blifsa gemensamma för alla. Det vore vådligt och skadligt för dessa smärre jordbrukare att ingå i dessa föreningar; ty de lån som de derifrån komma att erhålla, bli så små och obetydliga, och allmogen, föga van vid sträng voggranhet i tid vid sina penning-transactioner, skulle blottställas för öfverräntor, uppsägningar och kapitalinbetalningar, dem de genom enskildte långifvares tålamod vanligen undvika. Vore ej inom vårt land jordegendomarne redan styckade och klufna i smärre delar, så skulle Talaren snarare velat öka än minska den af Utskottet föreslagna minimisumman, hvilken han ansåg böra bifallas, emedan den håller en billig medelväg mellan för: högt och för lågt. För samma åsigt yttrade sig Prostarne ÅSTRAND, ÖDMANN och BP. G. SVEDELIUS. Biskop AGARDH fruktade att Utskottet förmycket reglemenierat genom stadgande af en viss minimisumma för hela landet. Detta hade lämpligare bort öfverlemnas åt hypotheksföreningarna sjelfva att föreslå och åt Kongl. Maj:t att bestämma. Gör man minimisumman för hög, blifva för många jordbrukare uteslutna: gör man åter minimum för lågt, så gyonar man hemmansklyfningen, som är ett ondt för landet. Principen bör vara den att minimum blir så lågt, att alla tillräckligt besuttna jordbrukare kunna deruti deltaga, och så högt, att ej hemmansklyfningen befordras. Men detta kan ej bestämmas med en viss summa för hela landet, utan olika för olika provinser. Prosten WIDMARK (hvilken i Prosten Lyths ställe nyligen uppkommit till Riksdagen från Gottland), ansåg, hvad först angick nyttan af de föreslagna hypoteksinrättningarne, densamma ännu mycket problematisk. Talaren för sin del hyste stora tvifvelsmål derom, och han hade dessa tvifvelsmål med sig, ej mindre från den aflägsna landsort, derifrån han nyligen kommit, än från de orter han på en sträcka af nära 70 mil genomrest, der han haft tillfälle att samtala med många, verkligen sakkunnige personer, men knappt funnit någon enda, som icke ansett statslån och hypoteksföreningar ännu vara af landets behof alldeles opåkallade, utan äfven för vår framtida sjelfständighet och fortskridande välmåga högst äfventyrliga. Det hette, att man ville upphjelpa jordbruket, som är skuldsatt och i lägervall, och framför någon annan näringsgren är i behof af understöd. Detta kallade Hr Prosten en ensidig hjelpsamihet, som han icke kunde gilla. Om ock jordbruket vore Svenska folkets modernäring, som han gerna medgaf, så följde icke deraf, att det ensamt bör upphjelpas och väl vårdas, medan andra. näringsgrenar vanvårdas och försummas. Hvad skuile ock följden blifva, om, genom hypoteksföreningarne, jordbruket i hast skulle kunna stiga till någor ovanlig höjd, medan alla öfriga näringar förblifva i samraa stationära skick, som de nu äro? Jo, en öfverproduktion, som icke hade afnämare; ett nedtryckt spannmålspris, som sätter jordbrukaren i vida större förlägenhet än den, hvari han nu befinner sig, och utur hvilken det torde bli svårare för honom att reda sig, än ursitt närvarande skuldsatta tillstånd. Man hade väl exempel på jordbrukare, äfven i Prostens hemort Gottland, som genem betydliga penningelån ur banken eller diskonterna eller från andra håll, trott sig kunna drifva jordbruket, som mean säger, i stort, och kalkulerat ea vinst, som inom få år icke allenast skulle göra dem skuldfria.