hon trycker, men allt det stora och ädla, som hedrat och gagnat menniskoslägtet, utgick likväl från denna flamma, och utom dess värma skulle barbariets natt och förtryckets köld snart återtagit sitt välde öfver jorden. Denna eld släckes ej af motståndet, och dess strålar studsa ej tillbaka emot maktens pantsar. De tränga derigenom, och just derföre våndas hon, och jemrar sig deröfver. Ju större iden är, för hvilken man strider, ju mera tornhöga hinder resa sig deremot, desto mer måste den som lifvas deraf anstränga sina krafter, desto djupare måste man känna betydelsen af s.tt kall, dessto mer miste värmen af hans nit stegras. Det kan lätt vara möjligt, att han då icke alltid förmår väga sina ord på konveransens guldvigt, han ej måttar sina hugg nog varsamt, att de tränga en linie djupare än som behöfdes; men månne icke felet i sådanve fall mereudels a!ltid var mindre hans, än den skamliga egoismens, och det förnuftlösa motståndets? För att bedöma rätta halten aft dessa fordringar på moderation, som man så ofta hör framställas från den loyala sidan, är det likväl nödvändigt att en gång göra sig reda för de båda partiernas verkliga ståndpunht. Vi tala här naturligtvis om de politiska striderna, om anmärkningarne mot regeringen och embetsmän. Hvilken sr då folkets stöällning till dessa? Är makten styrelsernas lagliga egendom, hvars torpare och lifegna mnationeroe äro, och böra dessa sålurda af sina herrars nåd tigga rättvisa, tillåtelsen att lefva, det oundgängliga behofvet, sjelfva luften som de andas, och bör följakteligen deras språk vara bönen om en allmosa, ställd till personer, på hvilken de icke äga något anspråk? Nej, ställningen är aldeles omvänd. Regeringarna äro tll för folken, och embetsmännen, äro de icke i sjelfva verket deras tjenare, skyldige att vaka för deras bästa? Och hvarje orättvisa de begå, hvarje missbruk de tillåta sig, hvarje förtryck de utöfva, är det icke en inkräktning på folkens rätt, en försnvillning af deras egendom? Hvem tadlar väl någonsin en husbonde för det han fordrar redo af sin tjenare, för det han påminner honom om dess skyldighete;? äfven han kan vara orättvis, kan gå för långt i sina fordringar, kan framställa dem i allt för stränga ordalag, men förminskar detta i sjelfva verket hans rätt, och månne tjenaren lider så särdeles af en öfverdrift i ord? Går husbonden längre och låter den äfven bli öfverdrift i handliog, så träffar vedergällningen honom sjelf, i hans egen skada. — Huru olika betraktas icke allmänt förhåilzndet mellan folken och styreisexna? Och likväl torde man från denna synpuokt rättast kunna uppskatta anspråken på moderation. Vi skola nu se till, om skriket öfver persoolighetsanda och personliga anfall ha något särdeles större skäl för sig.