Aftonbladet – 11 april 1835, sida 1

Hinnas, förenade han sig med firr Halling och Petre. — Hrr BÖÖK och BJÖRK yttrade sig för återremiss. — Hr LEFFLER avsåg nödvändigt att fästningsverken fullbordades och fångarne sysselsattes. Talaren trodde att saken kunde bjelpas, dels på det sätt Utskottet föreslagit, de!s derigerom att medel användes från 3:de Hufsvudtiteln för fångarne och dels genom besparingarne på 3:dje och 4:de Hufvudtitlarne, hvilka senare Kongl. Maj:: borde äga att förskottsvis uppbära från Riksgälds-Kontoret; skulle ej dessa senare uppgå till den nödiga summan, borde bristea få afskrifvas å lilla Kreditivet, som i alla fall vore ämnadt för försvarsverket, — Hr PETRE anförde härefter: ?Ville man gå grundligt och parlamentariskt tillväga, så skulle man under en diskussion, sådan som den värvarande, gifva och taga skäl, upptaga till besvarande hvarandras olika satser och meningar och sålunda gifva ämnet en utredning som visade, att man hade för afsigt att segra, icke genom den ofia af slumpen beroende röstkastningen i voieringsurnan, utan genom en sansad och mogen bevisnings öfvertygande kraft. Hvad jag vid öppnandet af diskussionen anfört i förevarande sak hafva motsidans falare ou stillatigande gått förbi och lemnat utan all vederläggning. Ställande sig såsom de icke hade hört mitt yttrande, hafva de, utan hinder deraf, deltagit i det så vanliga ropet: behof, behof, behof. Sålunda hafva de nu, lika litet som tillförene, besinnat, att det finnes något som borde gälla mera än de förmenta materiella behofven — det är nemligen kärlek för sanning, aktning för hederns fordringar och en känsla af medborgerlighet, som icke rubbas af de till pligtafvikelse inbjudande förföriska anledningar, hvilka i omgifvande omständigheter tyvärr ofta nog förefinnas. Hvilkena ytterlighet, hvilken öfverdrift, hvilken ohejdad ifver har icke här visat sig! Man har velat göra till nullitdg, den i grundlagen förordnade sista instansen — den stora Nämdens — förstärkta Stats Utskottets beslut; en i sanning för bestående samhällsförhållanden vådlig lära, värdig pendant till anläggningarne för det arma Riksgälds-Kontorets icledand:i Statslånsförbindelser och borgensansvar. Lyckas det att upprifsa dylika beslut, hvad är sedermera heligt? Till eder, mine berrar, som under hela Riksdagen iakttagit hvarje tillfälle, att, jemte bearbetande af alla statslånsplaner, yrka på bpya statsanslag för uppgifna rilitarbehof, till eder ställer jsg en fråga! Tron J verkligen, att man med god vilja, fri från alla biafsigter, med ihärdigbet och ädla föresatser saknar utväg alt tillvägabringa stora ekonomiska förbättringar inom militärstaterne? Nå väl! Gån då till saktade, sakkunnige personer! Söken hos dem upplysnis gar, dem de i enskilt väg villigt meddela eder. J skolen då erfara hvilka stora tillgångar kunna eröfras genom ett förändradt dispositionssätt, genom antagande af en försvarsplan, beräknad, icke på efterkommandes skuldsättning, utan på föchanden varande medel, och genom allvarligt motstånd till hvarje impuls från kastintressen och nepotismen! Ja, J skolen på detta sätt få veta mer än J måhäcda kunnen eder föreställa, ty för ingen är vägen stängd till inhemtande af sanning, ehuru den icke utialar sig offentligen, af det väl kända skäl, att, till föga heder för tidehvarfvet, förföljelse är lönen för den Embetsman, som vågar öppet framlägga sådana åsigter och meningar, hvilka strida mot de maktägandes öaskningar. Föröfrigt, mine berrar, huru kan man rimligen föreställa sig, att förlägenhet möjligen skulle på 2:ne Hovfvudtitlar, tillsammans vida öfverstigande 4 milliorer Rdr årligen, kunna upptomma för ett angeläget statsbehof af cirka 22,000 Rår om året? För att hysa en dylik föreställning erfordras att antaga, det regtringen skulle med afsigt depopularisera sig, och detia måtte icke vara eder mening! Veten, att regeringen ännu har en rest af förra extra statsanslaget, att den hear att irligen, för oförutsedde militärbehof, disponera 30,0v0 Rdr, stundom använda för ganska lumpna ändamål, samt att dea, andra omständigheter att förtiga, hittills kunnat på statens bekostnad utöfva en särdeles frikostighet mot flere högre militärpersoner, bland hvilka en del torde, i händelse af krig, blifva icke mindre inaktiva, än under freden! Ihågkommen äfven hvad jag förut erinrat, att det egentbgen är regeringens egen förskyllar, om tillgångarne skulle blifva otillräcklige för arbetsfångarne i Karlskrona! Hvarföre har icke ett statsbehof af denna bheskaffenhet i regeringens proposition, förekommit till uppförande på ordinarie Staten? Kunde man med fog göra ett dvlikt hehof till föremål för evtra Statganclaa?