Aftonbladet – 10 april 1835, sida 2

Underhuset sin förut förkunnade motion 1 afseende på anväåndandet af öfverskottet af Irländska kyrkans inkomster. Ordalagen af sjelfva förslaget, hvarmed han slutade sitt tal voro: Yatt huset måtte förvandla sig till en kommitd, för att undersöka Irländska kyrkans närvarande ställning, i ändamål ett anslå hvarje öfverskott af dess inkomster som icke erfordrades för den andeliga vården om dess medlemmar, till allmän uppfostran för alla folkklasser utan afseende på hvilken tro de bekänna. För motionen, talade första dagen Hr Ward och Lord Howick, (son af grefve Grey) och mot densamma Sir E. Knatcbbull och Sir James Grabam. Det troddes att debatterna skulle räcka till och med den 2 dennes, och votering då först komma att decidera mellan oppositionen och ministrarne. I London talades om ingentirg avnat än den blifvande utgången af denna vigtiga fråga, hvilken på ett eller annat sätt nödvändigt måste bringa den stora striden närmare sin utveckling. Det har förut blifvit anmärkt, att premierministern formligen förklarat inför Underhuset, att han alldrig skulle samtycka till användande af Irländska kyrkoinkomsterne för andra än rent eklesiastiska ändamål, och aldraminst att en enda skillning deraf finge disponeras för den katolska befolkningens bästa. Lord Russels förslag går ut på raka motsatsen i båda fallen, och om det antages af Underbuset så skulle, efter all hittilsvarande praxis, sådant hafva till följd ministrarnes resignation, då saken innefattar en den allravigtigaste principfråga, och det ej låter tänka sig att en minister, som äfven i hufvudfrågor befinner sig i minoriteten, skulle kunna fortfara att styra England. Men Tories synas ämna att, innan de afträda från den politiska skådeplatsen, gifva verlden ännu osedda spektakel. Sålunda försäkras att äfven om Lord Russells motion går igenom, ämna ministrarne icke destomindre behålla sina platser, och det språk Times förer synes gifva stöd åt denna förmodan. Väl tros att Peel, för anständigheteuvs skull, ingifver sin resignstion, i fall ministeren tappar vid voteringen den 2:dre; men saken lärer vara så arrangerad, att Konungen vägrar sitt samtycke, och den stackars premiern blir således emot sin vilja, nödsakad ytterligare dragas med den ministeriella bördan. Utan tvifvel komme denna farce att åtföljas af parlamentets upplösning. I London var den tron öfvervfägande, att ministrarne skulle stanna i minoriteten vid omröstningen, och det kalkylerades till och med, att oppositionen skulle räkna 30 a 40 rösters öfvervigt. Ett par dagar innan Lord Russell framlade sin motion, hade oppositionens ledamöter tillställt en stor middag för horom, hvarvid mer än 260 af dem voro närvarande. Vid uppropet i underhuset d. 30 felades icke mer än 23 ledamöter af fulla antalet. Billen om dissenters giftermål hade erhållit första läsningen, och kommissionsberättelserne i afseende på municipaliteterne i England och Irland blifvit Underhuset förelagde. Ministrarne hade afsändt Lord Eliot i en särskild beskickning till Spanien, såsom det troddes för att söka bemedla ett stillestånd mellan de krigförande, cch afböja de grymheter, som begingos å ömse sidor. I Fransyska Deputeradekammaren hade ändteligen det så länge väntade betinkandet rörande Amerikanska ersättningsfrågan af vederbörande kommission blifvit framlagdt. Det iinehöll tillstyrkan ait bevilja de 25 millionerne; men i afseende på ränteberakningen icke ett ord. Kommissionen hade tilJagt en klausul; som stadgade, att ingen utbetalning skulle ske, förrän full visshet erhållits att Förenta Staternes regering icke tillåtit sig någon åtgärd, som stridde mot Frankrikes värdighet och intresse. Ett förslag af Hr Berryer, att Karamaren icke skulle fatta rågzot beslut i frågan, förrän man kände hvsd Amerikanska kongressen beslutat i afseende på de af Presidenten föreslagna åtgärder, föll vid omröstningen. Ministrarne hade likaledes haft öfvervigten vid tillsättandet af den kommission, som kommer att ytira sig öfver de för hemliga utgifter begärde 1,200,000 fr. Bland kommissionens 9 ledamöter voro 6 ministeriella. De politiska fårgarna från Lyon, SOM komma att stå till rätta inför Pärskammaren, hade under stark eskort ankommit till Paris. Garnisonen hölls vid detta tillfälle marschfärdig och försedd: med skarpa skott, cch all slags polis var På benen. Inga oroligheter hade ägt rum. En förklaring af advokatståndet har väckt stark