Aftonbladet – 9 april 1835, sida 1

3 JUAN MN NO, YEPG IUP 16: Ly SCnoImM act ta stadgande blir hinder lagt för alla mindre fastighetsegare att deltaga i hypotheksföreningarne, äfvensom alla smärre jordegare skulle betagas tillfälle att tll sin fördel begagna dessa inrättningar, då dessa icke skulle få utfärda obligationer å mindre valörer än 125 Rdr Specie eller 500 Riksdaler Riksgälds. Doktor BJÖRKMAN, som icke deltagit i Ståndets beslut om statens garanti för Hypotheksföreningar: hade förmodat. att, StatsUtskottet skulle, enligt 66 S. Regeringsformen, förklara sig förbindradt att behandla frågan om statens ansvarighet för privatas skuldsättning; men då Utskottet framställt garantier för ifrågavarande Statslån; så kunde talaren icke neka; att, så vida sådana bordt föreslås de föreslagna äro skäligen ändamålsenliga, nemligen skäligen hinderlige för på statslån grundade bypo.theksinrättningars möjliga uppkomst. Af detta skäl yrkade talaren bifall till betänkandet. Häri instämde Prosten Östberg, åberopande derjemte sin reservation, hvaruti Prosten NORDIN förenade sig. Prosten ÅSTRAND som icke gillat det af ståndet förut fattade beslut, hade likväl ansett sig af pluraliten ålagd att, i Utskottet deltaga i uppgörandet af hufvudgrunderna för Hypotheksinrättningar, hvilka talaren trodde i likhet med Doktor Björkman kunva bifallas. I afseende på det formela instämde Talaren förnämligast med Prosten ÖSTBERG; men ansåg syonerligast anmärkningsvärdt, att R. St. trädt in på kommande Ständers rätt, som kunna upphäfva. de pnärvarandes beslut. I samma syftning yttrade sig D:r RUUS. Prosten STENHAMMAR: sedan tre Stånd fattat beslut om statens garanti för de af dessa inrättningar upptagande lån, så fordrade äfven försigtigheten, att man icke öfverlemrade beslutets tillämpning åt slumpen utan närmare bestämmelser. Endast derigenom att Ständerna fastställa hufvudgrunder för garantiens beviljande, kan man också hoppas att afböja de vådligaste följderna. Dr HASSELROTH ansåg det obilligt att, genom bestämmande af en för hög :minimisuamma för delaktighet i Hypoteksföreningarne, utestänga större delen af landets skuldsatta allmoge från en förmån, som man velat bereda de större fastighetsägarne. Det lärer vara en erkänd och ojäfvad rättsprincip, att mot en skyldighet, måste finnas en motsvarande rättighet; och då allmogen, lika med större fastighetsägare, måste vidkännas skyldigheten. att dela garantien och ansvaret för Hypoteksföreningarnes förbindelser och möjliga förluster, måste det vara dess ostridiga rättighet, att äfven dela de möjliga fördelarne deraf. Talaren yrkade derföre en nedsättning af minimisumman från 4,000 Rdr rglds till 2,000 Rdr, så att lägsta lånebeloppet må blifva 1.000 Rdr rglds. Lektor BERGQVIST hade väl ingenting emot den stadgade minimisumman i visst hänseende och erkände både nyttan och nödvändigheten deraf; men ovilkorligt antagen och gillad efter ordalydelsen skola obilliga följder för största delen af jordegare deraf uppstå. Om t. ex. ett byalag af t. ex. 4 mantal med taxeringsvärde till 30,000 Rdr Rgs äges af en enda person, är denna jord belånbar till 15,000 Rdr; äges den af. 8 grannar i lika många och till lika belopp taxerade hemmansdelar, ken intet lån derå erhållas. Det syntes högst obilligt tillerkänna den ena en förmån som vägras en arnan af måhända större behof deraf och i sin mon af lika eller större säkerhet. De som ega större jordegendomar hafva lättare att :förskaffa sig enskilta lån, och kunna dessutom med mindre förlust tillita Diskonten, som alliid blir mer förstörande för de mindre hemmosansiögarne,. Talaren ansåg ändamålsenligare att ett maximum. för lån utsattes, så att ingen måtte få större lån än 10 högst 20,000 Rdr Rgs. Häruti instämde Dr Hvasser och Prosten Mittag. Prosten STENHAMMAR. De föregående Talarne hafva yrkat nedsättning af minimivärdet för rättighet att deltaga i hypoteksföreningarne; men talaren hyste en alldeles motsatt öfvertygelse. De värda talarne ön-. ska bereda tillfälle för de minsta hemmansägare att inträda i bolaget, emedan det vore orättvist orm fördelarne icke skulle äfven tillfalla dem, då de dela ansvaret. Att en orättvisa mot en stor mängd ordbrukare begås, medgifves gerna; det är just hvad talaren ifrån början erinrat mot förslaget. Men denna orättvisa är en följd af sjelfva inrättningarnes patur; den kan ej förekommas, såvida man al Ufll föredtnöra hvnntaolbolnasttnIingarnae AT