Aftonbladet – 6 april 1835, sida 3

tt hon kommer för bittida. ) Det nummer af Götheborgs dagblad, som hitkom med gårdagsposten, innehåller en fortsättning af smädeskriften emot medarbetarne i Af:onbladet, eller den såkallade mönstringen. Der upptages äfven ytterligare mot Aftonbladets utgifvare en år 1832 i tidningen Fäderneslandet införd uppgift, att Hr Hjerta några år förut skulle gjort ett misslyckadt försök att blifva Kammarjunkare, hvartill Dagbladet nu tillägger, att det varit denna motgång, som fört Hr Hjerta i oppositionens geder! Redan då ifrågavarande omständighet första gången framställdes, upplyste vi att det var en osanning, och gåfvo Fäderneslandets Redaktion rättighet att närmare uppgifva allt hvarmed den kunde gifva någon sannolikhet deråt. Något svar härå följde icke, och kunde det ej heller, emedan Hr HAjerta hvarken på ett eller annat sätt någonsin solliciterat, vare sig om Kammarjunkare titeln, eller någon annan. För dem som en längre tid kännt hans tänkesätt, torde ingen vidare bekräftelse härpå behöfvas, men om emedlertid något försök i den vägen hade skett, så borde väl åtminstone någon person finnas, och kunna citeras, hos hvilken ett förord i detta afseende blifvit begärdt. Med all gevalt fortifar Dagbladet att påstå, det Hr Crusenstolpe måste vara medarbetare i Afionbladet. Att vi sjelfve, likasom Hr Crusenstolpe uttryckligen förklarat motsatsen, sådant hjelper icke. Dagbladet vet saken bättre. Den igenkänver Hr Crusenstolpes penna i bladets artiklar; — i ailt fall ett ganska smickrandeomdöme i afseende på framställningssättets förtjenst. Hvad är då att göra med D:gbladet? Läsaren torde finna, i detta likasom öfriga hänseenden, intet annat än att följa en viss Professors exempel, som en gång då han var ute och åkte, hade fått en envis dålig häst, som hvarken med piskan eller tömmarna kunde fås att gå rätta vägen, utan ömsom strök och slog bakut. Sedan Professorn en stund förgätves försökt rätta honom med de nyssnämda lämporna, steg han slutligen ur åkdonet, gick fram till det okynniga kreaturets hufvud och med hög röst förklarade, att han skänkte det sitt förakt. Hvad hände? det tycktes såsom om hästen, ehuru ett oskäligt djur, hade förstått pken, ty okynnet saktade sig genast, och Poile bade från den stunden ett godt beröm om sig. Gifve Gud att en dylik kur hade samma verkan på Götheborgs Dagblad! Ännu ettord, i anledning af den Götheborgska Utgifvarens yttrande, att han sjelf och ingen medhjelpare är författare till de smädeskrifter mot Aftonbladet, som stått att läsa i Dagbladet under loppet af detta år, eller såsom JHandelstidningen 1 dess sista nummer ännu bättre yttrar: sedan Redaktören sista gängen var i Stockholm. Aran vore visserligen icke afundsvärd; ty att vara författare till dylika saker visar en så smutsig fantasi, att det, om möjligt, är ännu lumpuare än att låna sig till ett blott verktyg för deras offentliggörande. Emedlertid kan dock ingen, som närmare känrer till förhållandet, misstaga sig derpå, att fjädrarna, ehuru ruskiga, äro lånta, ty utismädeskrifterna, bar likväl sjelfva illskan föranledt ett slags sammanhållning af tankegången, och det ursinniga ordflödet, ungefär likt den gamla käringen Mechtilds i Walter Scotts fanatismen, när hon stiger upp på stenen cch predikar åstadkommeren retielse på läsarens skrattmuskler; och att detta redan är långt öfver hvad som belöper sig på dagbladets utgifvare, det kan hvar och en finna af samma blads förra årgångar, utan att man behöfver erinra om den bekanta anekdoten, då Hr Utgifvaren en gång till en person i Götheborg, som förebrådde honom, för det han han hade skrifvit vågra omdömen uppåt vöggarna om ett spektakel derstädes, bekymrad yttrade; Kunde icke fr vara god och gifva mig anvisning på någon bok, der man får lära sig att recensera?