Aftonbladet – 6 april 1835, sida 1

bjudningens antagande kunnat förenas, JAN PETTER JANSSON från Stockholms län yttrade, att då första voteringen, angående blifvande kontraproposition, utfallit emot hans önskan, kunde han icke arnat än instämma med Nils Månsson och Johannes Syensson. PETTER PERSSON från Jönköpings län förenade sig med Nils Månsson, och under tillkännagifvande, att han icke varit närvarande, då Ståndets ifrågavarande beslut fattades, förklarade att detsamma icke öfsrerensstämde med hans åsigter. Han önskade derföre att Stats-Utskottet, vid uppgörande af det Reglementariska, ville föreslå maximisuoman af lånen till 6000 Rdr och minimibeloppet till 300 Rdr, hvarigenom alla mindre jordägare kunde deraf komma i åtnjutande, ANDERS ERIKSSON från Örebro län förmådde icke tillbakahålla uttrycket af sin förundran, att nu finna dem, som talade öppet för inbjudningens antagande, reservera sig mot den utgång, som de sielfve åstundat, hvaraf det fölle sig sannolikt, att pluralitetens, olyckligtvis oåterkalleliga, handlingssätt icke var särdeles öfverlagdt och motiveradt. Härtill komme äfven den anmärkningsvärda omständighet alt icke alla, den segrande meningens anhängare voterade för första kontr2proposition, med dervid fästade fördelaktiga villkor; och högst besynnerligt vore det äfyen att allmogens intresse kunnat så åsidosättas af dess egna representanter. Talsren upprepade alltså sitt ogillande af detta förfarande med hemmavarandes fördelar, och förbehöll sig uttryckligen, att, i händelse framtida förluster af den nu ingångne borgen skulle fordra särskilda bevillning eller andra pålagor, han och hans kommittenter måtte från deltagande i alla dylika afgifter frikafllas. NILS PERSSON fiån samma län ville tillägga; att det förhållande, att så många reserverade sig mot Ståndets fattade beslut, öppet anvisade att en och annan måtte hafva behof att tvätta sig ren i andras oskuld. STRINDLUND trodde, att när yttrandeeller anmärkningsrälten, såsom här, utsträcktes ända till de inre bevekelsegrunderne för andras sätt att tänka och handla, kunde icke nekas, att den ginge för långt och behöfde tillrättavisas, Hvar och en må med sin egen öfvertygelse uppgöra om motiverne för sine åsigter, och talaren skulle alldrig betvifla, det icke alla, som vid tillfället deltogo i Ståndets beslut, handlade efter egen tanka. Icke eller skulle han misstänka, att den som önskade framgång åt inbjudningen, icke bidrog till antagande af den olyckligtvis förkastade kontrapropositionen, ehuru utgången sedan visat, att några af första omröstaingens pluralitet sedan öfvergått till motsatt mening. Talaren befarade dock icke, att någon af dem, som bidragit till beslutet, behöfde skämmas för sine åsigter. Han hade sjelf handlat efter öfvertygelse, och kände sjelf värdet deraf. Skulle känslan af blygsel å någon dera sidan vara oundviklig, torde den rättvisast falla der ingen skonsamhet eller aktning för andras skiljaktiga meningar finge exa rum. ERIK ERIKSSON från Westerås län hade uti det uppJäste protokollet icke funnit sig antecknad bland dem, som genast reserverat sig mot beslutet, ehuru ban sådant anmält; och ville derföre nu tillkännzagifva sin reservation deremot, helst Bonde-Ståndets pluralitet, i stället att lindra, tycktes genom sitt beslut föröka Jordbrukets betryckta och nödställda belägenhet, då Ståndet icke velat antaga den föreslagne modifikationen af Adelns inbjudning. LARS LARSSON ville, i anledning af StrindJunds yttrande tillägga några få ord. Då han sjelf rättat sitt förhastade uttryck, och tackat Srindlund för bans tillrättavisning, hade han förmodat att detta skulle vara tillfyllestgörande och icke föranleda någon vidare anmärkning. — De talrika reservationerne företedde obestridliga vedermälen af vankelmod i åsigter, ehuru, sedan alla fördelar af lånefrågans framgång blifvit bortveterade, det mest nitiska reservationsbegär icke kunde bereda någon återgång; och förvånande vore det ock, att inbjudningens vänner icke äfven voro vänner af den säkerhet och fördel för det mindre jordbruket, som velat följa af den ogillade kontrapropositionens antagande, GUSTAF APELQVIST från Blekinge, ville, i afseende å Strindlunds sista yttrande, att lånefrågans utgång skulle vara att tillskrifva dem som talade emot inbjudningens antagande, fästa uppmärksamheten på orimligheten af ett dy1 kt påstående. Så vida man nemligen icke ville antaga, att ledamöter röstat emot sin öfvertygelse och hvad de talat, vore uppenbart, att inbjuduingens matståndare röstat emot Ståndets beslut, och såleges ej dertill bidragit. Likväl vore temligen gifeet att åtskilliga af pluralitetens medlemmar bortvoterat det vilkor, som vid imbjudningens antagande kunnat medföra någon fördel för den mindre jordbrukarep. Detta torde blifva svårt att vederlägga. TUFVE MÅNSSON från Malmöhus län skulle ansett öfyverflödigt att nu yttra något, om ej fråga syntes vara om ett allmänt rättfärdigande. Han åberopade Anders Ericssons intygande, buru han under första voteringen yltrat, att ban, till förmån för mindre jordbruket lagt ja, till bifall af den ogillade kontrapropositionen. I öfrigt förenade han sig med Nils Månsson. ANDERS ERICSSON tillkännagaf att han röstat nej vid begge voteringarne, och dermed vid första cmröstnin gen åsyftat, att genom ogillande af den afslagne kontra propositionen och de möjligen förvillande förmåäner den innefattade, åtminstone aflägsna sannolikheten af inbjudningens antsgande i påföljande voteringen. I detta syftemål hade han väntat, att genom inbjudningens förkastande frågan skulle öfverlemnas till förstärkt Stais-Utskott, af hvars ädagalagda fasthet och bastanta karakter, han hoppats på en slutlig utgång, i öfverensstämmelse med hvad BorgareStåndet redan hade beslutat, o Härmed afstannade diskussionen i denna fråsa, och någet vidare af intresse föreföll icke under detta plenum. BondesStåndets plenum d. 12 Mars. tfola detta plenum. som räckte till nära kl. 3 på efter